Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 3

nade åller ginge. Detta gör, alt man får gå! Nog mycket har jag gråtit för det. Hvad? Herre Jesus, säger Helen detta? Gråtit, för det Reimers ville resa? Upprepa det än en gång. Och gråt då ej mera, ty jag börjar blifva fasligt glad. Nå! Jag har alltid tyckt Reimers vara bättre; än andra karlar, ochhållit hjertligt mycket. utaf Reimers. Godaste Helen, Gud signe dig för detta ord. Besvarar du min kärlek, — jag ålskar dig så —, ja, det kan ej sägas, så riktigt med besked — besvarar du min kärlek, så vill jag visst ej lemna staden. Nej, nej, jag vill vara hos min käraste evlnnerligen ! Allt missförstånd var nu upplöst i ljuslig harmoni, de älskande hade slitit bort sina sjelfgjorda bekymmers törnen och kunde trycka sällheten sflammande rös orädda intill det rena hjertat. I sådana ögonblick, som det närvarande, mognar den första kyssen med sin långa, förtrollande omsamning och den svindlande lyckans stammande jubel. Dock Reimers och Helena, dessa tu hade tillika med målet för sin hemliga kärleks varma ätrå hunnit målet för sin hemgång. Stående vid förstugudörrenp sköt flickan upp den med darrande hand, ty känslorna stormade i hennes barm och skakade underligt hela hennes varelse. Bada trädde in i förstugan, utan att deras kärleksband prydligt knöts med någon romanesk öfversvinnelig hänryckning. s blygsamhel och enkelhet höll passionen i förnöj skrankor, Emellertid fatttade band, innan. de stego in till bönnes föräldrar; bans röst, svällande af hjertlighet och ömhet,