Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 1

skall jag uti köket kunna bidraga till ett si högt önskadt resultat. Bravo! Det är det bästa ord, du sagt i dag. — utropade herr pappa. — Felicia steg upp, neg brydd och aflägsnade sig hastigt, pinad af en smula blygsel och derföre röd, som en kokt kräfta. Hela dagen förargade det tullförvaltaren, att elt sådant tillfälle, som denna morgons, hvilket lemnade den : vackraste utsigt på förklaring och förlofning, blifvit skymdt och borskämdt genom flickans ordkram och föreläsningar i tema på hvilka hon tagit miste. Han kunde ej få i hulvudet, huru det var möjligt, att hans dotter burit sig si befängdt at; för mannnas anmärkuing, att kärleken gör blind hade han icke något öra, utan kallade dottern högtidligt för ett våp, naturligtvis, när gästen tog sig middagsluren, och man ej behöfde genera sig för hans hörsel. Åsven Felicia förmådde icke med all sin qvinliga mildhet uppspäda sin retade sinnesstämning så mycket, att hon kunde bebälla sörtreten hos sig sjelf. Hon liksom stänkte förargelse ikring sig, och då bon dermed mäste taga sig ut allt för illa i sällskapsrummet, förblef hon i köket, bvarest framför allt huskatten, och sedan den hjelpsamma Helena fingo genomgå ett långmodsoch tålamodsprof. Visen borjade slutligen att risva igen, hvarföre han sparkades ut; men Helena sysslade tigande och stilla i skyggd al sitt fredliga, eftergifvande lynne. När skymningen inbröt sramkastade snickaredottern en vink om, att hon vore rådd att gå i mörkret, och derföre väl finge taga afsked nu; men detta väckte den största förvåning hos herr