Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 1

lan, att, emedan slickan icke röker, sör det hon icke kan, du ej heller röker, sör det du ej vill? Tänd, bästa v. Tutten. Har tösen pratat andan ur dig, att du ej längre drager upp den kostliga röken? Tänd! — Fattas det papper? Ilåll! — båda händerna sökte i båda rockfickorna; i den ena råkade snickarens olästa biljett mellan de fem kringkännande singrarne. Den kom alldeles ypperligt till pass, så att Alexander Hämsel nu, utan all motvilja, ja, med nöje, framtog broderns skrifvelse. Och den brinnande bön, som Clas uppsatt, gjorde verkan först som brinnande sidibus. — Se, min hedersbror, jag tror, min Felicia lilla blifvit liksom förvirrad. Har hon velat säga något, som du skulle tycka om, och misstagit sig och sagt en dumhet? Sådant passerar. Flickorna, jag menar väl uppfostrade, ofördersvade, som man finner det i hederliga hus, — de äro som vax i den förståndige manInens hand. De forma sin vilja, sina tycken efIter hans. — Derföre, i parentes sagdt — han hviskade i örat på v. Tutten — en friare skall hos flickan pröfva endast böjligheten, medgörligheten. — Ha, ha, ha! Det öfriga kommer af sig sjelr, — iillades skrattande och högt — och hvad v. Tuttens smak och lesnadsordning beträfsfar, så förstår jag mig på honom deruti; och misstar mig icke blindt, mamsell dotter. Han älskar ej spel, hvarken kort-, eller skådespel, men ett par trosasta vänner, hvilka trifvas hos honom, och hos hvilka han åter kan trifvas, — och älskar en god; vällagad, bastant anrättning, samt då och då ett litet kalas. bå veta vi åtminstone, huru vi skola bärs oes åt, alt bereda farbror tresnad hos oss, och