Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 1

KALASETGb). AF ELL. v. Tutten: (som, åter rökande, hörjat promenaden i rummet). Det var ett missförstånd, Gud ske lof! Bevars, de der förfinade, storståtliga tidsfördrifven skrämma mig med deras öfverdrifna kostnader. Och så äro de ett skådebröd ; ögat får nog se och betrakta; men hvad har man för godt utaf ett spektakel, eller en bal? Intet, deremot sömnighet och trötta fötter och, det värsta, hunger och törst. Visserligen, der finnes restaurationer, att Gud måtte förb— dem! Sweitsaren uppväger sitt snömos med våra lätta, men högtstämplade sedlar; hos honom kan man åta sig fattig men icke mätt. Ja, måste man ej kalla det en galenskap till slöseri att wed sina Ssbarsamma inkomster, som ha nog aflopp ändå, underhälla och föda oss främmande, obekanta spelmän och aktörer? Förbanna mig, gör icke en husfader synd, som så der bortkastar sina vackra penningar. Felicia: Husfadern, som med rastlös verksamhet tillkämpar sig sitt välstånd, ban mäste kunna uppskattta värdet af sparsamheten; cn god, sträng hushållning anstår honom. Men männe husmodern, som med ljus hängifvenbet delar hans omsorger, månne hon icke ser i ännu ljusare dager nyttan af det noggrannaste tillvarotagande af den kära mannens förtjenster? Mig förekommer det, som om qvinnan vida mera, än mannen, prydes af en ytterst fint beräknande sparsamhet. -Hennes verld är ju köket och kam) Se G. H. o. S. Tidn. N:o 14, 15, 17.