Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1843, sida 3

aingehandesn. Allt detta hindrar likväl icke, att man kan sätta i fråga, huruvida beräkningen af bankens ställning i det hela och af dess behållna förmögenhet är riktig, sådan som den vid sista riksdag blifvit uppgjord. När nemligen den nyssnämnda valutan i banken blifvit afdragen, utgör dess utelöpande skuld ändå 17,205,902, jemte låneafdelningens skulder i lånebanko-obligationer och 3 procents-uppläningen för handelsdiskonten m. m. Till betäckande häraf finnas att tillgå bankens fastigheter och inventarier, sawt dess fordringar, dels hos staten, emot riksgälds-kontorets obligationer, dels hos enskilda i diskontväg emot namn eller mot fasta och rörliga panter. Detta beräknas nu så, att utom fastigheter och inventarier skall banken äga ett öfverskott, utgörande: 4:0 den antagna grundfonden, fem millioner, 2:0 reservfonden, en million, och ändå äga i behållning 4,604,078 Rdr. Denna ställning är visserligen tillfredsställande, ja äfven lysande till siffran, då man måste antaga, alt det hrarken kan komma i fraga eller skulle tjena till någon nytta, att banken realiserade, emedan, såsom ofvan blifvit sagdt, det icke kan supponeras, att en så stor del af de utelöpande sedlarna, som motsvaras af valutan, kunna komma alt invexlas. Men, i händelse det blefve nödvändigt att närmare undersöka, hvad som utgör verklig och såker behållning, måste man besinna, att af ifrågavarande tillgangar ligga omkring 42 millioner i fordringar på namn, och att kanske en betydlig del deraf skulle tillhöra de osäkra, om den behöfde indragas. Detta torde böra noga besinnas, på det man ej må göra sig alltför gyllene föreställningar, eller öfverlemna sig ät den hos bankens hufvudmän rikets Ständer ty värr alltför mycket rådande böjelsen, att idkeligen vilja plocka banken och oupphörligen utsträcka dess låneoperationer. Detta är så mycket angelägnare nu, än förr, i samma mån som penningerörelsen blifvit mera invecklad genom privatbankernas alltmer växande makt och inflytelse, hvilken snart skall blifva absolut öfverväldigande och leda till vådliga kriser, så framt man ej vid en kommande riksdag vidtager det enda sunda botemedlet, att förbjuda dessa banker att utgifva sedlar åtminstone på mindre valör än 40 Rdr Bko. Vi inse visserligen hela svårigheten att åstadkomma en sådan inskränkning emot de ansträngningar, som privatbankernas mäktiga intresse skall uppställa deremot och emot de nitiske fullmäkti ge, som det nu erhållit i sjelfva statsrådet uti herrar Gyllenhaal och Heurlin, den förre såsom sjelf s. d. ordförande i den största priva banken, den sednare såsom desse bankers ifrige kämpe i presteständet vid sista riksdag; men lika ostridigt är alt saken förr eller sednare blir nödvändig, om ej landet en gång skall utsättas för de sväraste skakningar i enskildas sortyner, hvaraf en liten förkänning redan låtit förspörja sig. Vi erinra oss väl de invändningar man har att framställa mot detta förslag, i afseende på den svärighet det skulle åstadkomma för tillgång på småsedlar i provinserna ; men först och främst blefve förhållandet icke värre, än den tiden då privatbankerna ej funnos till, och för det andra finnas medel att afhjelpa äfven dessa svårigheter, jsenom fästandet af det vilkoret vid privatbankernas oktroy, att de skola vara skyldige att alltid lavexla en viss andel af sina egna sedlar med bankosedlar å sina valörer, när så påfordras. (Aft. Bl.)