Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 2

uppenbara snillrikhet i hushållsbestyren. Här — har — du en tia banko; nå, du skall få en lill: se så, det är ju vackert till en början, tycker jag. Och nu, hvad angår, huru vi skola hysa Tutten, så må ban krypa i jungfruburen, hans traktan står ju ändå derefter: IIvad? — Felicias kammare får inrymmas åt honom, han gör henne återtjensten, tänker jag. Flickan får ej göra afseende på beqvämlighet, när det är fråga om att skörda en kärleksförklaring, d. v. s. jag menar: ett äktenskapsanbud. Nej, du min himmel, hon måtte väl vara förnuftig — lluruvida Felicias lilla, nyckfulla hufvud i nämnde afseende ville försvara sin plats, såsom tronande på en förnuftig menniskas allra som skönaste hals, derom gjorde föräldrarne sina förfrågningar vid qvällsvarden. Jänderpa och tungan voro skislevis versamma. Pap-pa började gumman Hämsel, som just hade söndermumsat en mjölig potatis, hvilken, åtsöljd af en knifsudd smör, höll på att blifva sväljd i allsköns maklighet — pappa skämtar icke, kära barn, herr postmästaren kommer verkligen, och som tjulven om natten, jag menar: förväntad, öfverraskande. Kanske, att han också vill stjäla här, hvem vet. Ålt bortsnappa en flickas hjerta ha de ärligaste karlar anset för en ganska ridderlig och berömlig gerning. Kors, han kommer? Och med öppen krigsförklaring emot mig? den vackra Felicias skrattade fram frågorna och slamrade med knif och gaffel, hvilket sednare den uppmärksamme herr pappa kallade ett godt tecken för giltvuxna slickor. — Men modern svarade: Vi kunna just ej säga det så bestämdt. Kär