Stockholm d. 49 Jan. (Korrespondentartikel). Den om söndag fjorton dagar instundande borgare-sesten måtte vara kär ändock. Oaktadt allt, hvad som talades om vägran att infinna sis, i fall någon opposition förspordes, och oaktadt denna opposition var skarp och talrik (18 mot 26), lärer dock bjudningen motlagas. Här har varit mycket spring, för alt sa reda på fir Schartaus bekanta yttrande inom Femtio ÅÄldste, hvilket man lärst ulmålade såsom crimen Ixse och såsom möjligen ledande till elt stort fri-spektakel eller s. k. högmål, men slutligen befanns vara hott och bar opposition. Vi hafva då andtligen kommit så met, att opposition icke är synonymt med majestäts-brott, såsom den var i de coda menlösa rtiderna, och som den ännu är i lleidelberg, enligt hvad man ser af Dazlist Allehandas redogörelse för Hr Fr. Schmidts bok Schweden unter Karl XIV Johann, der oppositionen anna helt naist heter Aufrährer och Rebellion?. Blott man får rubrik på sak, så är det bra; och nu har man här blifvit alldeles tranquil, sedan man påhittat den tekniska termen ÅopvSIti0n; han någon ting sorargeligt, som göres eller säges, blott bringas under den benämningen, så är man rätt belaten och säser: ha enbevars, det hade de ritt till. Det var en gang en man, som fick en ärI. Han frågade : är det allvar eller skämt? ellvar, blef svaret. Det var bra, sade den örsilsde, ty jag aläris skämt. — Det är itn! :odi att bafva en maxim till hands, un den an skule vara inlärd genom vanan vid åörlilar, li asom det tvekes hafva varit fallet ned mannen, som icke tålde skämt. Såttet itt bibrinza lärdom ör mineahanda; och lika rodt, höra det sker, bara den tager skrufysom vdan säger. Men, Macht siebt Muth; och gränen mellan erimen lese och oppaosition torle möjligen komma att sluktuera, allt som man vänner sig stark eller svag.