utdelas bland dem, som lida brist! så är mir sista vilja, Murad; Murad, uppsyll den. Oel Osman erhålle framför alla, så alt hans förluster blifva trefaldigt ersatta. Återvänd nu till din gråhärige fader, min vän Osman, medtag din älskliga Atamah; och hafven mig i minnet, hafven i minnet denna lära: Uppsöken, i eder Iycka, olyckan hos andra och spriden sällhet, på det man vara värdiga edert vänliga öde. Faren väll Lemnen mig. Jag behåller hos mig mitt snöre och min hödel.) Både Osman och Åtamab föllo på knä framför honom: ÅÄdelnodize Pascha! — Ådelmodige vän ! Och äfven Murad och Stor-Sultanens bud knäböjde. Benne afryckte sin svarta mask, och ett vänligt, eu bekant, ett skönt qvinliat ansigte blottades för Alis ogon. Han påminde sig budets röst, sin första misstanka och utropade: O Miri, hvilket budskap har du lemnat, och huru knnde du komma att lemna det ! Ali vredgas du, så lemna snöret ät mig — sade Miri långsamt jag såg dig missbruka din maht, jag såg min återfunna broder hotad af din orättvisa, jag vågade, med Murads biträde, ett bedrägeri, som skulle framkalla utur egen nöd, medlidande för andras. bet har lyckats, men nu — llon tystnade; Murad fortfor: Stor-Sultanens verkliga bud väntar derute, du är utnämnd till Pascha. Dpäm nu öfver dina djerfya tjenare. Ali lyste blicken mot höjden, sänkte den sedan på Miri: Du är min lyckas budbärerska, ehvad dn förkunnar medgång, eller motgång, J ären alla