Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 3

sång på knå sramför Pasohan och tilltalade honom eldigt: kan du, den mäktige, finna nöje i att förtrampa den värnlösa? Lejonen blyges att angripa lammet; ville du, mindre ädel, än rofdjuret, förderfva oskulden? Och olyckan, den oförtjenta olyckan, som det obevekliga ödet utdelar, förmår den icke röra medlidandets sträng i ditt bröst. En fredlig menniskas elande, skulle det uppväcka i ett menshligt hjerta endast plundringslust och hårdbet? Hvarföre lade den allvise Guden då icke en känslolös sten utimannens bröst. Nej, du skall frigifva Osman och återlemna mig. Besinna, du får vara den sattiges sköld och skärm, huru kan du vilja framstå, som olyckans bödel, den der marterar den betryckta med hans egen nöd. De lyckliga suga sin fröjd utur sin nästas olycka! Hvem kan tro sådant under den milda solen. Hänryckande flicka, min fröjd skall jag hemta ur din glädje. Men du får stanna hos mig och låta fången glömma dig. Efter dessa ord reste sig Cirkassiskan långsamt och sade bitttert: pu är en tyran! — vändande sig till Murad fortfor hon — Han är ej värd att vara din höfding, han är en nedrig turk, som bör föraktas. Då slammade vreden upp i Alis ansigte, hältigt vinkade han på slafvarne, Bort, bort! må hon i 24 timmars enslighet öfvertänka sina djerfva ord. Bort, att jag ej längre må vredgas på den, som jag vill älska.? Atamah fördes ut. Paschan försjönk i djupt estersinnande. Sluligen gaf han dyster befall