Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 2

med oaflatlig uppmärksamhet; och när bälsan åter lagt melodisk klang i hennes röst, och krafter i bennes smidiga lemmar sjöng och dansade hon för dem. Det lyckades henne äfven alt försona fadern med Osman, emellan hvilka icke någon förtrolighet ägt rum, sedan dan märkvärdiga handeln. Nu tycktes trefnaden åter taga sitt bem i deras hydda. Dock oroande tiduingar inlupo. Paschans utskickade skulle komma att utkräfva skatterna der i trakten. Hvarmed betala den i deras stora fattigddom? Bekymmer fårade männernas pannor, och för första gången ville det ej lyckas för Atamah att skingra dessa skuggor: Osman satt en afton, sedan fadern redan gått till hvila, och begrundade deras belägenhet.Han stördes i sina tankarderigenom, att en mjnk hand sakta vidrörde hans skuldra. bå han blickade upp, stod flickan framför honom, ett leende lekte om den friska munnen. Dock genast försvann det, oeh ett mildt, innerligt deltagande lyste ur hennes klara ögon. pu får ej vara bedrövad, Osman. vjag är rådlös, Atamah. Paschans sändebud äro hårda krigare, de skola taga ifrån oss det vi ega. Jag fruktar ej för mig, men för din far; och skall han ej förebrå mig att vara skulden till eländet? nJag är skulden, — sade hon med stadig röst, ehuru det djupaste vemod låg i ton och blick. — Osman tog hennes hand: vpen store Guden vet, du. är vår enda tröst. vröst? Nej, ert bopp, ert råddningsmedel kalla mig det! Hans frågando blick hvilade på flickans blom