Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 3

.s.AA ——— Din hund! — röt den ene, sedan han saltat Osman i tröjan och dugtigt skakat honom — hvarföre irrar du, som en galning ikring? — Osman lade armarne korsvis på bröstet, nedböjde hufvudet så djupt, man tillät det och stammade: Allah är stor! jag såg er icke, utan sprang efter min systers bild! pild? — gass tillbaka — Du erke hedning, Profeten har fördomt alla bilder. ck jal — sade Osman — men detta var en serskild händelse, jag tror Profeten sjelf hade malat bilden, och bilden kunde äfven tala. År karlen vriden?? — frågade den ena soldaten den andre. Denne svarade: Han är yriden! — och tillade — låtom oss ej ett ögonblick längre försumma att esterspana den förlorades spår. Osman hade visserligen redan ordnat sina tankar så mycket, att han insåg, huruledes en liflig dröm förvirrat honom; emellertid syntes det honom förståndigare att gälla för galning, då har derigenom kunde förskaffa sig ett, om ej vördnadsfullt, dock fredligt bemötande; — än att passera för klok och skaffa sig ett par våldsamma soldater på halsen. Han höjde nu sin röst, grinade och förvred ögonen: Profeten målade sjelf; hören vishetens röst. IHIvarföre bjöd Pro: felen, att ingen skulle låta måla sig? Mahome är den störste profet; det anstår honom icke at vara bland målare, den andre, eller tredje i ord ningen. ber fån J skälet. Spärren upp edr: öron att visheten må finna vägen till edrsjälar. Tala ej nu om Profeten, — inföll den en