Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 3

soldaten — utan säg oss bellre, hvar den sköna tagit vägen, som vi skola fånga för Paschans harem. Du skall ej ångra det! Den förmenie valningen funderade en stnnd, derpå tog han till orden: paschan är stor, men Gud är störst. Flickan är svag, men svagast är tjenarnes redlighet. Hören nu, hvad jag säger: Tagen J flickan, så fån J öfverlemna henne till Paschan; tagen J henne icke, så vinnen J en mäktig mans bevågenhet, hvilken förblifver er egen. Men icke hvarje menniska är slug, och galningen kan stå på hufvudet och gå på händerna; viljen J se? — Han ställde sig på hufvudet, trogen sin rol, — Soldaterna talade dock sinsemellan: Det var ett sannt ord ibland hans prat. Paschan tackar oss ej mycket, om vi skaffa honom skönheten, ty han tycker, attsådant är vår skyldighet; tillhör hon deremot en förnäm herre, och vi lemne henne i fred, så kan detta inbrin ga en ansenlig belöning. Du har rätt, — svarade kamraten. — Till Paschan skola vi säga, att hon ej mera finnes i trakten, men ändå utforska hennes tillhall, för att hämta en hederlig lösen. Härvid vände de om. Osman såg efter dem en lång stund och tänkte: äfven galenskaper kan hafva sin slughet, och slugheten sin galenskap. — Redan gick han att uppsöka sin vän och dess sällskap, om detta haft nägon verklighet, hvarpå ban ej syntes vara säker. Dock att leta, förblef fåfängt(Forts.) — — —