det varit trohet all H. M. honungen iunnade högtidlighålla 25te året af sin regeringstid, och att isynnerhet årsdagarne af hans kröning och hyllning, i Maj månad skulle blifva de egentliga sestdagarna. Äfven inses det lätt, att huru man än ville ställa sakerna, kan en sådan högtidlighet ej få någon riktig stor stätlighet, utan att Rikets Ständer deri deltaga. IIvilka tillfällen att då tala om allt: om Rikets sällhet nu; om Svenska folkets eländiga ställning 1840; om de vidgade näringar, den visa styrelse, den ordning i förvaltning och lagskipning, som varit en följd af 33åriga bemödanden för Sveriges väl, och solkökningen sedan: detta högsta, mål för regerinaskonsten! Och huru skulle man väl kunna släppa ett sådant tilllälle obegagnadt: bertill kommer all man sjelf insöft sig i den föreställningen, att allt står väl till i landet och ati en stark reaktion skall vara åstadkommen å folkets sinnen, angaende de stora reformfrågor, som under de sista 20 åren med temlig kraft blifvit yrkade af nationens representanter i de valda Standen, men som kamarillan och hennes hjelp-kotterier lyckats uppehålla och försvåra, dels genom konungens personliga ovilja emot det nya, dels genom Ådelns och Prestestandets obetänksamma molständ till solkets alldra ifrigaste onskningar. RiksRåttens beteende har äfven gisvit styrka åt den olvehsbrin-ande tankan, at ordet allena styra, riset, vill säga, att regera utom Ständer, Lag och ansvarizhet; och enhvar kan finna, huru lätt sjelfbedräseriet då framkallar tankan på en lätt seger öfver dessa besvärliga motstandskrafter, som den splittrade standsrepresentationen besynnerligt nog utvecklat, i trots af standsoch skrä-interessens stridighet mot det allmännas. bet är endast genom en föregiende seger öfver dessa, på en större opinion hvilande, krafter, som man sedan kan, tänka på att göra sig lös från en oppositions-press, hvilken om den än onekligen såsom en organ för hela den stora mångdens tänkesätt har en stor infIytelse, likväl egentligen upprälthalles genom så fa personers verksamhet och med så ringa materiella krafter, att dess ihärdiga och i mänga afseenden lyckliga strid med makten, nästan kunde anses för en olösbar gåta, om man ej fann förklaringen dertill i Svenska fol ets urgamla frihetsoch sjelsständighetskänsla, dess misstankar till sremlingar och dess benägenhet att hushålla med sina sympathier. Utom dessa planer, hvilka framstå såsom målet för mera systematiska sträfvanden, finnes en hop andra, mera tillfälliga, men derföre icke mindre kära, för vissa slags sinnen. Det finnes beklagligtvis sådana, som vredgade öfver svikna förhoppningar: om en oinskränkt disposition af landets alla krafter och folkets medel: om alla de njutningar, hvilka makten medför, och hvilha man föreställer sig så mycket större, då man ej genom bildning och uppfostran lärt sig skåda dem såsom lifvets bisaker, utan såsom hufvudkak: om en blind lydnad och om en afgudalik hyllning, omöjligen kunna vänja sig vid tankan, alt icke alla deras önskningar, infall och nycker skola tillsredsställas, och som endast tro sig behöfva uttrycka sin vilja för en liten krets gunstlingar, för att den , utbasunad och förordad af de-sa, skall blifva en lag för hela nationen. be märka icke, att de svage och inbilske karakterer, som de sjelsve äro så benägne att omgisva sig med, endast blifva echon af deras egna tankar och opinioner: och att då dessa troget upprepa sina gudars pris och lof, är det ej den allmänna rösten , utan deras eget sjellberöm, som de uttala. På detta sätt uppkommer det besynnerliga förhållandet , att man sviker sig sjelf, med hoppet om ett förtroende, ett deltagande, som man ej äger; och detta har gatt si langt, att det nu bestämdt säges, att intet tvifvel ä högre ort hyses derom, att ju Rikets Ständer skola erkänna kolonialkassans af Kabinettskassan garanterade skuld, samt i öfrigt blifva eftergilne med äskade anslag ach afskrisningar. Att deremot resultatet af en i år oförmodadt sammankallad riksdag, just måste blifva det motsatta; att de två första Stånden, omöjligen skola kunna förma de två andra, att i dessa delar uppfylla Regeringens fordringar, då de å deras sida säkert icke vilja gifva efter för ofrälsestandens; att dessa sistnämnde icke åga annat medel att söka tvinga fram sina vigtigare frågor, än genom de bestämdaste afslag till alla slags anslag som möjligen kunna indragas eller undvikas; att sjelfva Preste-Ståndet, just till följd af den lleurlinska politikens öfverdrift och vågsamhet skall komma i en ganska betänklig och troligen mer än någonsin oppositionel ställning till regeringen; allt detta är så klart, att hela nationen icke ett ögonblick skall fördölja för sig detsamma. Men hikväl tro vederbörande ännu i denna stund, att allt är väl bestäldt. De anse siz kunna inbilla folket, att en liten omflyttning inom radgifvarepersonalen, en för riksrätt åtalad s. d. föredragandes ingående i ministeren, och en Biskops uppdrag att blifva dennes spiritus rector, är allt hvad som behöfs för att betrygga Riks-Styrelsens framtida gång, och att fästa vid maktens char, rihs-ståndens majoriteter. Den ogonblickliga förvillelsen i opinionen, att Sverizes hushållning och rörelse skulle fordra prohibitiver, skrasormer och sormynderskap, anses lämplig for att göras till en allierad åt systemet, och detta kan ej falta, att så snart dessa angelägenheter komma att mogna fill IO Aa — . du