Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1843, sida 3

Knut vände sig derpå till Erik Heljeson, skakade betänkligt på hufvudtet, och sade: il vac har ni derpå att svara! Erik Heljesson yttrade: Jag kan väl med en ed bekräfta, att denne man talar lika oant, som de tvenne föregående gjort: men jag vill dock vederlägga honom genom ett bevis, som skall blifva öfvertygande. Man må uttaga på mig det ögat, som han påstår vara hans, och tillika uttaga på honom det ögat. som han ännu har qvar, och sedan väga dem begge. Har mitt öga verkligen förr tillhört honom, så skola ögonen väga lika, i annat fall skall olikheten i vigten bevisa att han har orätt. Jag nnderkastar mig profvet, och förmodar icke att min motpart genom en vägran att göra detsamma, vill i dagen lågga sitt osanna påstående. Men Trolle kunde ej förmås, att uttaga sitt enda öga, emedan han ej helt och hållet ville förlora synen. — Då tog Knut till ordet och sade: Jag ser att Du icke vill underkasta dig prosvet, emedan du inser att din osanniug skulle ådagasäggas genom ögonens olika vigt; men du skall hka litet, som dina nedrige bröder, undgå rättvisans arm. Derpå rädgjorde Kuut i tysthet med de andra domsiolens ledamöter, och fällde sedan följande utslag: Domstolen i Tiundaland, som är tillsatt för att skydda de förtryckta och straffa brottslingar, dömer HMagbarth samt Sven och Trolle. såsom öfserbevista om bedrägeri och falsk anklagelse. till galerstraff på äfstid. Deras egendom tillfaller den af dem misehandlade Svensken, som må taga den i besittving och i frid draga hädan till sitt hem. Efter denna ridderliga dom uppsteg rätten, och Hagbarth, Sven samt Trolle fängslades och bortfördes. — Erik Heljeson, hvars oskuld svart blef bekant i Tiundalanå, trodde sig ej bättre kunna bevisa sin tacksamhet mot Åin räddarinna, den sköna Gytha, än om han delade med henne sin nurarande förmögenhet. Hau erhöll derföre om hennes band hos den gamle, hederlige Knut, som, sedan han utforskat sin dotters tån Cesätt, gerna gaf sitt samtycke. Sedan Erik Heljeson firat sin förening med den sköna Gytha, lemnade ban det land, der så många faror hotat honom, och Återrände, begåfvad med rikedom, vid sidun af en ung, älskad maka till Fädernebeumet.,