Fhoenix har för i Lördags regalerat sin publik med en vidlyftig berättelse om det för Hr Rappo obehagliga upptrådet på stora theatern, då han, vid representationen af Heibergs vaudeville: Recensenten och Djuret, genom högt yttradt missnöje ofver hans affischs begagnande, kom att störa det allmänna nöjet och afbryta pjesens gång. Vi hafva ej, för alt icke, såsom ordspråket lyder, lägga lök på lasen, velat ytitra oss deröfver; emedan vi ansågo H:r Rappos obetänksamma uppförande lämpligast och tillräckligen vara bestraffadt, då han af den högt uttalade allmänna oviljan bortvisades fram spektaklet, och sedan anhällit att sjelf få göra sin förklaring inför publiken, hvilken vi och många med oss funno tillsredsställande. Emedlertid kunna vi icke ogilla de vid påföljande representation af Hr Rappo vidtagne försigtighetsmått, äfvensom vi fördelaktigt vitsorda polisens vaksamhet, att förekomma de befarade oordningarne, som icke fingo någon framgång. Iillställarne deraf hade ock en dålig hufvudman, i en viss Nathan, icke Nalhan der Weise, utan en sämre upplaga, Nathan Salmonson, en Ex-bokhållare från Stockholm, hvilken 3:ne gånger under första afdelningen inkom på första raden, gaf. signaler till andra raden och parterre samt slutligen, sjelf började hvissla; men tillsades att aflågsna sig; hvarfore han ock visligen tog sin Maths ur skolan 4tt Hr Rappo blef efter representationens slut inropad, kunde ej stå i nagot sammanhang med upptrådet på stora theatern; ty ingen lärer applåderat honom för det han da bar sig åt som en oskicklig krabat, utan för det de nu sett hans non plus ultra och en skicklig Acrobat. Hurida det var delikat af Hr Torsslow att efter bvad som passerat, på sin sista representation, då Recensenten och Djuret gass för andra gängen, anyo framkomma med Hr Rappos affisch, lemna vi åt allmänheten att afgöra.