på denna sp patserlart blef han uppehållen af u några handlande, som visade honom ovanlig arighet och vänlighet, och bjodo honom med sig in på ett värdshus. Erik lleljeson tyckte sig ej kunna afslå detta, utan att synas oartig, och trodde dessutom, att det kunde vara tids noz att följande dagen afhemta de i utbyte erhallna husgerådssakerna. Men huru förvan: ades han ej, då han dagen derpå infann sig hos Ilagbarth, och denne helt torrt gå ck emot honom och sade, att han numera icke hade nådot alt fordra af honom. Jag väntade på er sade bedragaren, hela dagen i går, då ni efter astal skulle afhemta varorna; men ni kom icke. Ni har genom denna uraktlåtenhet sifvit mig att förstå, att ni ej brydde er om desamma, och enligt vår lag tillhör en egendom, som en annan försakar, den som först tager besittning deraf. Erik begrep nu straxt orsaken till den förekommande artighet, hvarmed han dagen förut blifvit bemött af de näwnde köpmännen, som icke voro någre andre, än Hagbarths medhjelpare, utsände för att fanga Erik i denna snara. På det häftigaste uppbragt öfver detta skurkstreck, gjorde han Hagbarth de bittraste förebråelser; men ju mer han förifrade sig, desto mer hanande bemötte honom denne, tills Erik, hänförd af sin vrede, utbröt i de skymfligaste smådelser. Hagbarth åter svarade honom med hånande småleende, att han icke vidare hade något att jorda med en man, som var utom sig af raseri, men alt han väl vid domstoln skulle fordra uppkråttelse af honom för hans förolämpningar. Der