Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1843, sida 2

hår, var den 44 och 45 Maj så svag, att h ej kunde tala, eller om förhållandet lemna n sot besked: men den 46, efter det han för erhållit sakramentet och syntes fullkomlist red ll sinnet, berättade han, dels sjelf, dels på mig framställde frågor; det han bortgätt frå sitt hemvist den 5 sistlidne Åpril på morgone för att i anseende till en honom päkommen svå nufvudverk med symptomer till yrsel, anskaf någon som kunde underrätta en uti Sannerud Eds socken, boende bonde om Olof Olsson sjuklighet, i förboppning att denne genom sym pati-kur eller så kallad läsning skulle bota den Härvid ämnade han taga vägen till nästgränsan de hemmanet Betäsen, och ankom fram på af tonen till den kolkoja, hvaruti han återfanns, samt beslöt, alldensund han var öfverväldiga af mattighet att hvila uti densamma, för hvil kel ändamål han satft sig på kanten af den deruti upprättade bämen, hållande händerna sammanknäppta om sina knän, som äfven värkte. Småningom föll han uti en slags dvala eller Lethargi, hvarur han under de förflutna 39 dagarne endast påminner sig hafva vakuat 2:ne ginger af törst, som han släckte uti den närbelägna vattensamlingen, dit han kröp på händer och fötter, och begagnade en äfven nu der bafintlig bark för at dricka, Vid dessa tillfällen hade han väl sökt komma derilran, men funnit sig för svag dertill, och sedan han ilrigt bedt Gud, sam genom rop sökt väcka möjligen i grannskaet varande menniskors uppmärksamhet, hade hn åter krupit till kojan, och der ånyo fallit uti sömn; dock påminner han sir, att han red ett halmband tillbundit dörren på kojan, eledan vinden läg ditin; vid hållande Olof Olssa nu, vid fullkomlig sans ning och redighet, in uppgift: att under hela den förflutna tiden ej varit utur kojan flera än uppsifne 2:ne gångr; att han, utom då erhal let vatten, ej förtär något, älven det ringaste, som kunnat uppehlla lifvet; att han under dralan ej haft någa drömmar, men vakande tyckte att man låte öfver honom, hvilket stundom afbröts genon en smäll likasom ett skott genom hufvudet; it ban, då de personer, af hvilka han anträssaes, inkommo i kojan, ej ägt sansning nog för tt känna. dem, eburu de voro honom förr kkanta; att under tiden ej haft någon uttömnig eller behof dertill. På sanningen af sin utsgo sade han sig nu hafva tagit den Heliga Niltvaren. Vid besigtring a Olof Olssons klädespersedlar fanns ej ankdning betvisla sanningen af detta sista, likasqn des skobonad och kläder voro, ehuru smusiga, Ikväl torra, och ej syntes hafva varit ussatta pr fuktighet eller nötning, med undantag ff ett sar nya vantar, å hvilka singrarne funos upptuggade mest på baksidan, det Olof Olsson dock trodde hafva skett då han kryit till sällan. Ingen af folket uti angränsarye hemman hade, efter deras egen uppgift, uder tiden sett Olof Olsson, oaktadt han flitigt sterspanades, eller ens haftaning att han besannsig uti kolkojan, som läg tvert emot den tagit, då han bortgick från sitt hemock hade tvenne personer under en natt i månad, från den trakt, der kojan är hört några rop, utan att likväl hära g anledning till någare undersökning örmodan, det Olof Olsson, som de ansåom eget vållande, eller våda omkommen, skul befinna sig derslädes. — Olof Olsson, ehun svag genom den undergångna svältkuren, nu såvida återställd, att fara ej finnes för dåsg lif. Men jag har icke destomindre, i an ide till sällsamheten af förhållandet, ansett ig böra detsamma till Konungens belallningssfasvande i ödmjukhet inrapportera. St. T.