Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1842, sida 1

och det år ej tillräckligt att hvarje dag från kl. 12 till I spatsera fram och tillbaka i parken, och sedan i all blygsamhet dra sig in i tjocka skogen, för att der sätta sig sjelf i skuggan, — ty på sådant sätt går konversationen till skogs! Då menniskorna besjunga naturen, tro de sig böra återvända till naturtillstandet, och blifva då naturmenniskor, d. v. s, sådana menniskor, för hvilka man behöfver en god och sund natur. Naturen kan liknas vid en byggnad med tre våningar och ett vindsrum med fri utsigt. nemigen: vatten, jord, luft och himmel! — Den gode husägaren har anvisat den undra våningen, jorden, till boningsställe åt menniskan, och denna boning är nedantill försedd med ett hemligt rum, som man kallar grafven. Der går man till hvila, sedan man bott nog länge deroppe, men detta hemliga rum har äfven en utgång, som förer till den fria utsigten, — till himmelen; och husägaren begär ingen annan hyra, än alt man är fredlig och häller god grannsämja; men den syndiga menniskan tänker ej förr på vindsrummet, än då vattnet står henne till halsen, och hon måste använda blickar, önskningar och böner till den räddningsstege, på hvilken hon skall klättra dit upp. Och husågaren säger ej upp sitt hyressolk mer än engång, hvart sjuttionde år, — då kommer rättstjenaren Döden med sina två juridiska vittnen, en doktor och en apothekare, och säger: det är flyttnings tid och menniskan stiger från den undre våningen ned i kållarn, och der har hon sitt interims-qvarter, till dess husägaren tager henue upp till sig i vindsrummet, i himmelen. Men på en badort blir menniskan hemmast