Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1842, sida 1

. Kerstin: Ole, för ej ogudaktigt tal. vill du håna husbondens godhet? Vredgas ej på honom, herre. Han är förunderlig ibland. Olof: husbonde? Kan vara. Men kan ocksi heta fader. I den der lilla bytingens ställe, som Ihon drånkte, kommer alltså jag. Der bar han ersättning äfven för den. Och arfret som jag får efter pappa, m iste väl afskyla saknaden af faderlig omvärdnad, klagan öfver försummad uppfostran. Forster: Yrar kärlen! Olof: Förstå vi icke hvarandra? Tänker han låta sonen träla för sig, som dräng, hustrun, som piga? — Må det då ba sin gång! Kerstin: Hvilket Ole, Du gör oss rädda med ditt underliga prat. Olof: Vänta bara. I skall sedan begripa det. Nu först bör på gubben, som i sin ånger — förskjuter oss. Förster: (häftigt). Qrinna är han din förstfödde? Nej, den dog! Kerstin! Mina barn med Erikson dogo. Min förstsödde är denne. Förster: Ve mig, mina synders börda växer, dag sar dag samlar sig tyngd till tyngd. Mitt blod han? förnedrad till tiggare, till rånare min egen son. Förtappade, o, genom min kärlekslöshet fortappad! Olof: Ratt sagdt; men galet är att beskärma sig .deröfver; väntade du annan frukt af din gorning? Uvarje träd bär efter sin art. Kunde jag i torparens fattiga stuga uppväxa till herreman? Kunde vildmarken lära mig kärlek till min fader? kEller när den lille smektes, och jag bebandlades som en usling, när den vackra vän