Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1842, sida 1

Förster: Han är såker, om ban talar; ej hans lif, hans utsago fikar jag efter. Olof: Jag är kommen, för att tala. Förster: Berätta, berätta! Olof: Den dränkaude ån tog ifrån herrn bäde hustru och barn. Förster: Uvad jag såg, vet jag sjelf. Uuru blef hon vansinnig, karl? säg Jet. Olof: Den berättelsen blir jag skydir, ty jag vill bevara mitt eget. Men croåttniug för förlusten, se, deu kan jag lemna. Hustru för hustru, son för son. Förster: han du uppväcka de döda, återbemta själen ifrån himmelen ofvanom etjernorna. Olof: Icke endast den masbålfne i erafven är död, I sjelfva lifvet bar döden gåmt sig. Och här vid laget är jag håmastaren. Känner herren ej igen min gamla moder der. Derär en död och ändå lefvande hustru. Förster: Ah, för röfvaren glömde jag Kerstins son. Ja, Kerstio, jag känner igen dig, Men du väl kuappast mig. Den lättsinnige Förster, den stolta Förster, hav finns ej mera till. Olyckan, straffet bar fått makt med mig. lag bar att afbe dig stora oförrätter, att Sodtgöra mycket. Olof: Hejsan! Går det så bra. bå kan jag ha missräknat mig. Låtom oss få rent spel; ty det kan behöfvas, att vi förstå hvarandra snart. llerrn vill godtgöra, hvad han brutit emot mor min, Han tar henne alltså, som ersättning för sin unga, drunknade älskariona, Gor hän? slren siöfverbrohoppet i aftop, der var min me ning,