Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 2

elådjen, och du kan mätta den utsvultne, mätt med vållust: vill du icke? Engela: Gud bevara mig för fortvislan oc för delaktighet i dina. helfyetiska brott. Olof: Du vill icke lösa ditt barn? Så bli det i mina händer och icke i goda? Julius: Frals mig, båll mig, mamma, de slygge, stygge karlen vill åter ta mig. Engela: Släpp, rysliga vidunder. Vill d mörda det oskyldiga barnet? mörda min dyge min besvurna trohet? Du har dock ett mensl ligt anlete, och rasar onaturligt emot dina med menniskor.. Olof: Min sader rasade onaturligt emot mi moder och sålde sin egen son. Begär ej för skoning af mig, så länge du stolt föraktar mig Engela: Släpp, släpp. Förste af afgrunden Julius: Aj, aj, det gör så ondt. J rycken sön der mig; aj, aj! Ä (De slitas förtvisladt om barnet. Åndllige srånryckes det modern. Olof slungar det in innersta hålan, stöter Engela tillbaka och vältra stenen med ursinnig skyndsamhet, för den trän ga öppningen. berester rusar han till grottan uteång, för att hindra den unga qvinnans flykt Olof: Hör hans gråt, hans skrik, hör derp till det blir allt mera hest, allt mera matt: hö på hans jämmer; hans qvidande, tills han dö af ångest, eller svält! och afvis mig med sto förakt! (Engela har störtat sig på stenen; rifver oc rycker i den, så att händerna blöda; men de förblifver orubblig för hennes svaga krasste Då far hon med sista ansträngningen löst I Olof.)