Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 2

CarI Rappo. Då vär r publik redan flera gånger haft tillfälle göra bekantskap med denne mans i sitt slag verkligt ovanliga konstproduktioner, låna vi ur Stockholms Dagblad soljande berättelse, hyilken, zrundande sig på autbentika handlingar, yi trott oss böra meddela åt allmänheten. Carl Rappo är Tyrolare, född i Inspruck. Han ir 40 år gammal; men de ofantliga ansträngningar, som hans representationer erfordra, hafva gjort, att han synes äldre, hvilket äfven är händelsen med hans femtonårige son, Francois, från hvars tidiga fysiska utveckling man tror sig hafva skäl att sluta till en mognare ålder. Rappo har visat sina konstproduktioner i Tyskland, England, Frankrike, Holland, Ryssland och Turkiet. Af flere regerande furstar, hvaribland kejsaren af Ryssland och sist all. konungen af Preussen, har han erhållit ärofulla vittnesbörd, bade som menniska och konstnär. Bland Rappos många lefnadsöden förtjenar i synnerhet en händelse, som på sin tid väckte mycket intresse, att omnämnas, emedan den icke blott bevisar hans utomordentliga styrka, men ock hans mod. Han hade i Petersburg gilvit flera representationer, hvaraf han haft goda inkomster, och reste derpå söderut. Sistl. Juli månad voro tio år förilutna, sedan han företog nämnde resa. I Nitehnei-Nowogorod, hvarest just var marknad, uppträdde han med lysande framgång. Denna stora marknad hade sammanfört menniskor från nästan alla delar af Europa och Asien, men äfven mycket pack, så att Rappo, under sitt vistande derstädes, blef hemma hos sig, flera gånger bestulen. Åföljd af elssa domestiker samt fem till anfall och försvar dresserade hundar, hvaribland tre, hvilka han fått till skänks af munkarne på S:t Bernhard — de andra båda voro doggar — afreste han med sin familj i fyra vagnar, hvar och en efter ryska viset förspänd med fyra hästar bredvid hvarandra, Vid godt lynne lemnade han Nischnei-Nowogorod och ämnade taga kosan öfver kasan till Simbirsk. Första vagnen körde han sjels. I anseende till den sandiga och steniga vägen gich resan långsamt. Ungefår i midten af Simbirsker-skogen framsprungo plötsligen, ur ett snår fyra svärtade karlar, försedde med ett tums tjockt tåg, hvars enda ända redan var fästac vid ett träd, för att äfven på motsatta sidar sastknyta det och sålunda hindra vagnarnas vidare forikomst. Åsigten var klar, och Rappe hade knapt tid att ropa till sitt folk, att di skulle försvara sig tappert, emedan de aldrit hade pardon att hoppas. Just som alla i stör sta bast väpnat sig med de i vagnarna befint Nisa pistoler och gevär, framstörta från alla si dor en mängd röfvare ur skogen, fatta hästarn: i tyglarna och gripa efter de medförda effek terna. Nu sordrades själsnärvaro och sapperhet Ilastigt vexlade skotten, håstarue skyggade ocl I kastade omkull vagnarna. Det oaktadt fortso man att skjuta, att utdela sabelhugg och kolf slag. Rappo, omringad af flere banditer, an besallde sin själ i Guds hand och stridde köck oakladt flera erhållna sär. Röfvarne ville ej lå ta sill rof undkomma, och de ötverfallne skul le otvifvelaktigt varit förlorade i anseende til de angripandes öfverlägsna antal — de vor jomkring 50 — om ej de fem hundarne met raseri anfallit sin husbondes fiender. Genon hundarnes bett urständsattes troligen hålsten a rosvarna alt uthalla striden; nägra blefvo til och med af dem dödade, så a att, efter en ha