Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 1

—————76——7 ret. med sig. — Du skäller bra, ja; men, tyst nu, du skall ej vara så ond om dagen. Jag tror karlen slog honom, hvad?? — frågade en i livrå klädd pojke, och vändande sig till Olof, tillade han. sådana käppar bär du väl icke, för att sla hundarne med på herresårdarne? Det duger icke, skall jag säga honomolof såg en stund tigande på den sig käckt bröstande betjenten, visade derpå sram sina båda breda händer och sade: Jag begagnado bara näfvarne. Togni skinnet och kastadeen ifrån oss: ty kanaljen rök löst på mor min. Nästa gång skall jag qväsa honom bättre; hällan tills han svalnat! Akta sig, — ytirade pojken med en försmädlig min — Grips tänder gå genom tätare kläder än han har på sig. Kom hit. Calle — ropade kusken, som åter saslbundit hunden och stod vid vagnsboden, öppnande dess dörr, — låt dem gå till köket. Vi få ej söla. Kerstin gick dock ej med sin son till köket, för att tigga sig några brådbitar, eller andra matlemningar, sedan hon hemtat sig efter sin förskräckelse, vankade hon rakt till förstugudörren, bredvid hvilken hon nedsatte sig tätt intill muren. Följeslagaren förblef stående vid hennes sida, — Han drog högre upp sina lappade linnebyror och kände efter knappar på på sin utslitna tröja, för att få henne sitta igen — och mumlade en och annan ed emellan tänderna, då han tycktes jemföra sina trasor med betjeningens snygga drägter. håda tego for öfrigt och åsägo hvad man hade före på