Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1842, sida 1

lansvärda uppror. Jag hade försjunkit i en full komlig fördomning, då jag hastiet upprycktes a en blodfärsad blixt, som i ögonblicket åtföljde af ett förskräckligt brak och dän. Jag reste mi: upp och den tanken öfverföll mig, att åskan had trätfat de höga popplarne och de iutande pilarn: på milt fålt. Med denna åskknall slutade stor men. Den skingrade sig lika hastixt, som der uppkommit: och drissen af en nyfikenhet, som jag hvarken sökte att dämpa eller förklara mis. gick jag utur mitt hus, för att se, om minga bopplar blifvit slagne af åskan. Det var nästan fullt mörker och månan, som visade sig vid horizonten, hade ännu icke hunnit genomtränga den slöja af moln, som betäckte himmelen. Jag sick häftist, då jaz, vid det ställe, der de bälta vågarne förenade sig, uta! hvilka den ena förde till mitt hus, upptäckte den hvita skuggan af en qvinna, som skyndade förbi mig. — Laura, är det ni? utropade jag. Med ett rop vände hon sig om och hastade till mig. — Ni gr till tornrosbusken, sade hon, hvad har väl blifvit des öde? — Det vet jag icke. bet är lång tid, sedan jag var vid popplarne, jag ville icke hindra er att komma dit. — Och jag har icke varit der, svirade hon: hvad hade jag väl att begära af dem? bedrägliza förebud kanhända, hvilka skulte hafva gjordt den ensamhet, hvari jag befinner ås ännu mera förskräcklig genom de förhoppu rar de inzifvit mig. — kmellertid går ni nu dit.