Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1842, sida 1

derefter greps jag af otålighet och sedan ja sramlelvat ännu naara dagar ej i väntan på Lau ra, men uppretad deröfver, att en annan ich kom, fattade jag det beslutet att öfvergifva lan det och återvända till Paris. Jag tyckte alt ja uppfört miz som en narr i denna silldrarelse Jag fann det lojligt att sa der tro på en härle och eu blomma. och hvad den der blommat beträlfade, som jag icke sett på läng tid och hvil ken jag knappt betraktat då jag gått dit, sad jag till miz sjelf: — Denna ros har blommat, emedan det å dess natur och bestämmelse och den kärlek ja: väntade har jag väntat förgäfves. Arme dåre som så kunde begära af ödet ett förebud, då dr blott borde vara öfvertygvad om en sak, nem ligen frånvaron. Denna ros har blomma och den frånvarande har förgätit sin kärlek, de är rosornas och kärlekens historia och det tjent. icke till att så der föda tomma förhoppningar. som jas aldrig haft, om jag, i stället för alt fästa dem vid en törnrosbuske, endast hade trot på svagheten af en qvinnas hjerta. Detta talade jag till mig sjelf, under det javandrade af och an i min trädgård under en all af lönnar. Småningom kände jag dagens hetta sammantränga sis under löfavalfvet och falla tunat på mitt hufvud. Åskan började rulla och bortjagade natten med sitt mörker, som var nära att utbryta. ovädret var långvarigt och häftigt; dess våldsamhet lugnade mig Frän ett ett öppet fönster, der jag hade satt mig, betragtade jag det sorgset och jag kan ieke förklara huru mitt hjertas stormande känslor småningom började försvagas vid åsynen af naturens fruk