Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1842, sida 2

nom en pest för den sanna hederskänslan,! hvilcen en klok regering likväl framför allt , skule söka uppråtthalla hos solket. Dock, der sålana lagar, framför allt i tulloch näringsväg, som hos oss äro gällande, hvilka dels genom in orimlighet, dels genom sin lätthet att kring , liksom framkalla och uppamma immoraliteen hos nationen, der är också allt tänkbart , och att det realiserar sig visar sig nästan dagigen. Vi mena nämligen det medel, att, ej eler förtjenst, utan efter godtycke och allt efter som man tjenat konservatismens syften, utdela nädebevisningar. gratisikationer, embelen, tillar och det ynåaligaste af allt, adelsdiplomer och ordnar. Genomgi vi listan på senare tiders företeelser i detta hänseende, så maste man fasa, vid le missbruk man i dessa hänseenden sett ega rum, rån de lägre till de högre. Det enda, som kan trösta en dervid, är att detta medel, just genom sitt missbruk, slutlizen skall förfela all verkan, ty hvad är nordstjernan, sedan en Lundgren fatt den, hvad ett ålelsliplom, sedan det, nåstan som en ordensstjerna, numera tycks följa med tjensten och tjenståren. Genom embetens sodtychliga bortaifvande förvärfvar man sig måhända några opålitliga vänner som ständigt vilja hafva mer, utan att någonsin blifva belatna, men deremot mangsalldiga kraftfulla af rätvis harm uppbragta motstandare, och penningen är det aldra losligaste vänskapsband, som också blott ögonblicklizt fäster politiska lösdrifvare. Vi kunna derför ej anse att ren :ringen, bakom hvilken konservatismen alltid söker sitt skygd eller tvertom, har tillräckliga medel att tillbakatränga liberalismen: utan iman måste antaga alt den, under tidens lopp, skall förskaffa sig fullt erkännande. Ingen torde heller mer, på allvar, vilja bestrida det. äfven de mest konservativa hafva medgilvit att det en gång säkert blir annorlunda. Men vi mena ej allenast att striden mot liberalismen, i det hela, måste blifva overksam, vi tro också, att den utförd med ett siendlliät sinne, medförer olyckliga följder. Det visar sig nemligen derigenom uppenbart, att regerinzen ej är någon opartisk skiljedomare, som endast asser allmänt vål, grundadt på sann rättvisa, utan endast utgör ett ensidigt parti, med enskilda intressen; och huru mycket detta mäste soringa rezeringens makt och anseende behöfver ej ens adagalåagas. kn asejorel siendtlighet mot liberalismen uppblåser äfven den passionerade stämningen hos de motsatta partierna, förökar rifningarne, gör splittringen större, som redan är stor nog, och hvarpa man också har talande exempel, särdeles i hufvulstaden, samt lägger derisenom hinder i vägen för en sorvaltning, som statens förkofring kräver, och som, under elt lugnare tillstånd, skulle erhålla bistand och medverkan. Der gäsningen i ett samhälle blifver stark och varar länge, der läper man alltid fara, att den zenomtränger massan: och nar boljornas upprörande ändaltill botten af sjön, da uppröres äfven erus och slem, da blir allt grumligt och förvirradt, och följderna blifva oberäkneliga. Ma man fraga historien hvad den visar vid dylika tilllalien; må man ej betänka sig att fraga franska revolutionen, som är och sörblifver den vigtigaste lärarinna i detla hänseende för furstar och folk. Då de friare iderna hade erhållit ett sådant fotfäste, att de ej mer kunde tillbakaträngas, är man temligen ense derom, att Etiulvig XVI, detta oaktadt, hade kunnat hejda reolutionen, om han hade slutal sig till de ädla och patriotiska män, som, i början voro folkets representanter, men han gjorle just det värsta han kunde göra, då han fortfor ait efter aristokratiens och hofvets ingilvelser, behandla de fria idcerna fientligt, fortfor att uppreta: da förbittrades sinnena ännu mer; dy hördes ej mer de moderatare stämmorna, blott de häftiga funno gehör; då kommo massorna i gäsninz och dermed det dåliga, och derföre gick det, som det gick. Vi vilja hoppas, att dylika viterlisheter ej mer skola komma att ega rum; men nog lönte det mödan, att regeringen sökte undgå hvarje djupt skakande och hotande tvedrägt och splittring i samnället. S som historien lärer är det säkert ej nyttigt för en styrelse, att dröja med att sifva ester, tills det blir ozonskenliat, att det sker af trang. Den bör deremot förutse hvad som skall komma, och gifva ester i tid, medan den ännu är krastig och stark och har tyglarna i bänderna; den bör, om måjliat, eifva litet mer än som begåres, så att medsilvandet bär stämpeln af ett otvunget offer, af en frivillig zasva, och således, som ofvan är sagdt ställa sia i spetsen för röselsen framåt, för alt ej sjelf blifva tillbakaträngd; eljest skola i förra fallet önshningarne alltid stiga, den ena förändringen bregäras efter den andra; partiernas såsning skall fortfara, och regeringen skall svårligen ea styrka att lugna och ordna på ett fast ochnrakliat sält. Genom frivillig eftergift skall regeringen deremot bibehålla sitt anseende; ega i sin magt