Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1842, sida 2

—22 slut— Så när hade jag glömt att berätta, alt Theaterns sujetter nu lära fatt sina innestaende löner utbetalda, så att de nu kunna spela och sjunga med starkare krafter. —1.— Ciberalismen och Konservatismen. (Fors. fr. Nr 137.) EE. Ett kraftigare vapen har regeringen otvifvelaktiat i reformer i förvaltningen. Men om dessa skola verka något, så är det ej nog, alt de ske splittradt, halft och i länga mellanrum, utan de måste ske i ett sådant omfang, med en sådan kraft och följdriktighet, som den förflutna och närvarande tidens många brister och försummelser, och nationens vidsträckta behof, kräfva. Men härvid inträder den, för de gamla ideernas vänner olyckliga omständighet, att ju mer mån, på detta sätt, reformerar, desto mer arbetar man liberalismen i händerna; nästan hvarje steg, man gör, är ett inrymmande och en eftergift for de liberala ideernes förfäktare och ett närmande till dem.. Genom mänga reformer vänjer man också folket vid förändringar och förbereder det at se förändringar i författningens tillstend, man stöter, genom reformerna, lätteligen gamla vanner ifran sig, da förändringar uppstå i deras förhallanden, och de yngre män, man blir nödsakad att framdraga, fäster man ej på samma sätt vid sig, då de öfverhufyud se embetsmannens Jorhallande till regeringen i ett annat ljus. Att reformera, på det sätt, vi hafva nämt, torde ej heller vara så lätt för en regent eller en regering med allenastyrandets åsigter. om man också skulle hafva god vilja, sa är ej alltid sagdt alt förmågan svarar deremot, och om man äfven sjelf tror alt allt är ypperligt, så är det ej sagdt, att andra mena detsamms. Talanger äro i allmänhet sällsynta och ännu mer på thronerna, och af konservativa vänner och embetsmän har regenten ej alltid tillbörlig hjelp: hof, aristokrati, fördomar och egennytta omgisva honom, och söka inverka på honom, och dessutom är var regeringsmachin tung, trög, utsliten och intrasslad. Men om äfven förvaltningen vore förträfflig, så skulle den ändå ej kunna förtränga de liberala idöesrna, der dessa hafva rotsästat sig, och det är nu snart nog allestädes; ty dessa lof a mer än den förra, de lofva af den statsform, de anbefalla, tillika ett visst sjelfmedvetandets och kraftens utveckling hos folket, som den gamla statssormen ej kan gifva, men val möjligtvis motarbeta. Lat oss en gang betrakta Preussen, der förvaltningen dock siges vara si god. Lal vara att den är det till en viss tid, sr kan dock ingen förnuftig menniska, af hvad politisk tro hon ock må vara, finna någon garanti deruti, att den altid skall förblifva det, da rezenten en gang försvagas af sjukdom eller alder, eller han far en annorlunda sinnad efterträdare eller andra ministrar. Till följe al alla dessa Svarigheler, later derför var regerinz alldeles bli att fårsoka nagra reformer, om ej I retrograd syftning. ben måtte vål änd af allt deta en gang inse, att det ej gar med mindre, än en radikal reform af statsförfattninzens bode kropp och själ: konstitution , repre sentation och administration, och derför ej länere motsätta sig hvad som ej kan undvikas, utan fast mer ställa siz i spetsen derför, för att e ösverslyglas; ty det tredje medlet, som star til dess disposition, tro vi ej alt den ens på allvar I , kan vilja tänka på att begagna, ej allenast eme dan det, i alla fall, skulle visa sig otillrackligt. utan särdeles emedan det skulle göra densam ma sullkomliat förhatlig. För att bevisa det vil ja vi imellertid. i korthet, vidröra det, det be står nämlizen i tvång. Tvåug kan vål verka, att många tiga och förI ställa sig, det kan ligga band på yttrandet, mer svertygelse kan det ej verka. Ideer kunna hvar. ken inplantas uti eller fördrilvas utur ander med strafflacar, poliskäppar eller bajonetter. Li ka så litet kunna dylika medel hindra idternas ut bredande, då dessa sjellständigt bestå och reda räkna en mängd anhängare. IIvad gagnade vä romerska hejsarnes edikter, sängelser, svärd ocl bål mot de första kristne. De endast qvista de kristendomens träd cch befordrade derige nom dess våxt, som Stagnelius säger. IIxagagnade alla förföljelser mot protestantismen, de: den riktigt slagit rötter? Makt använd mot idee hindrar dem, som Stagnelii bild antyder, ej alle nast icke, utan bidrager sastmer till deras kring spridande, likasom en qvicksilsversdroppe endas sprider sig i tusende, då man söker krossa den eller som en sönderslagen spegel, i hvarje skärt va, återger samma bild, som den hel endas aterspeglade en gäng. En sådan strid är, me sett ord, lika dåraktig och fåfång som ville mar öfvervinna andar med svärd. Ett sådant mak tens och våldets motstånd alstrar förökad ifve och skapar, äfven vid skenbar seger, ett martyr döme, hvars inslytelse är allom bekandt. Mak tens användande är i allmänhet förhatlig, ock