ser allmänheten endast oförstånd, om icke nå 20t ännu värre; och händer då, att koryfeernt för den rakt motsatta meninasfraktionen ögon. skenligen skona den ena stridande, ja hjelp honom mot den andre, då är den hjälpte ohielplig. bå Freja framdrog, och först fram drog, den ömkligt löjliga historien om Röfvare bandet i Östergöthland 4814, då teg Biet: men när istonblaliet icke ejorde värre än aftryckt just samma historia, då sprutade Biet eld ocl lagor. Detta och en mängd dylika exempel äre i allmänhetens ögon fullt bevis, huru sakerna stå, och måste vifva den skonade publicisten dodshugaet. vi varna Östgötha-Correspondenten alt. om tid ännu är, betänka, hvad hans frid tillhörer, och söka färvärsva en smula hat från Biets och Minervas sida. Sedan mi ban träda from med sitt stora actie-project; hvarvid dock hör märkas, s som vi redan antylt, att det iche är värat att vilja samla brudskatt åt ett barn, som är oföldt, ja hvars föräldrar till och med åro ok nda. Ma Correspondenten börja med all siga oss: de och de utmärkta skriftställarne ämna utsifva en ny opposilions-tidning: deras programm är följande; att de ärna vidhålla, hvad de deri lofva, det garanteras af deras antecedentia o. s. v.; och må han sluta med att begära penningarna. Men i det skick saken nu star, eller att penuingarne skola sammanskjutas först, för att sedan lata det ankomma på Guds försyn, om en redaktion khan fas ihop, och hurudan den blifver, måste har och en Pdraza siv? för att våga sina 300 Rdr. Huru unadomlig Correspondenten än är, så torde han dock böra hegripa detta; och mingen har suledes fallit på den tankan, att hela projeetet är slut med det uttalade ordetl, eller rättare att detta varit så orolist inom Correspondenten, att det måst ut, hvarefter fullkomligt lugn inträffar. Vill han deremot nagot verkligt, och, framför allt, vill han det på här ofvan rekommenderade sätt, så äro sannerligen äfven vi, för var ringa del, icke obenåene att taga en actie. Vi afvakta svar med det snaraste och kunna icke rätt finna oss uti det linza upskolvet till 1844. bet är icke värdt att så länge förhala, hvad ändock ske skall. Vi äro alla dödlige: och hvem vet, hyad som kan vederfaras oss, eller ens sjelsve Östgötha Correspondenten?