likets sällhet för tvenne af sina barn, och derieenom sin samiljs lycka. Imellertil har han atven tillställt sin kärlek för Elisabeth, i en 0jemsörlizt ny ästerliz scene, och den blinda der: i medvetandet: llan älskar mig! — Den Fyntade sonen har störtat med hästen, och blir. om natten, då öfversten, upprörd, nyss ynsonat sig med sin maha, hemburen, såsSom död. Tanken att hafva förlorat sonen, genom sin alltför langt drisfna konseqvens, upptinar dullkomligt sadrens stränghet, och, i det han ösfverzifver sin harahters stelhet, är bokens uppvitt läst. De följande händelserna, efter sonens Ferställande, tena endast dertill, att sramställa den fullkomliga förvandlingen af asverstens karakter, och hans harns uppfyllda onskningaraterzifVva åt honom sjelf, som nu också ej mer har att kämpa mot böjelsen for den sköna men byotisli a Elisabeth, och åt samiljen, den sköna friden och den lyck lizgöraude endlrågten. — Öfverstens karakler är mästerliat skibärad, och Fers:s konstmåssiga medvetande uttalar si: klarast detigenam, att hon, med det enda 01— det: Jal, ntbreder ljus öfver alla gor, som denna karakter erbjöd. karahleristiken är 41verhufvud Vörses starka sida, Medeti par draz vet hon alt framstålla en person fix och sardig; men der hon gör större studier osver en karakter, der går hon ocksa inte met den minsta andedr st, öfver den straxt i barlan. utslakatle gränsen. Ilvarje enskildt draz Oofverensstämmer med den idte som upprätth ller hela harakteren. Sa har hos öfversten, så i Crannarne?, hos seneralskan, det vigtigaste molstycke till hufvudliguren i Familjen II, så har Edla i Nina, en karakter, som nar upp lill Antigone 1 Oedipos Tyrannos, blott att här, hos den moderna författarinnan, skildringen af en så hög karakter, genom den alldeles förändrade och moderna omsginingen, blir mycket svirare. Fran denna, Edlas höga gestalt, till den lätt utkastade figuren af fröken Pella i Presidentens döttrar är det en bng väg, och da den förra plalstiskt utarbetade, liksom af malm gjutna gestalten af Edla lyckats, samt den andra, lätt formade figuren af Peila, i sit sla2, ej lyckats mindre, så synes derutaf bevisas. att Fredrika Bremers talang ej är inskränht inom ett visst slag af karakterer. I sannina lyckas ej äfven allvar och skämt lorsattarinnan lika bra; hon mildrar det förra genour det senare och adlar skämtet genom värdighet. Ty ehuru hela hennes verldsaskadning är en djupt sedliz likasom hennes syflninz, Si råkar hon deck alldrig in i detta alshräckande seol, att smägta, all moralisera, att vrida hånderna och förvrida ögonen. IIon sorblifver städse i den elada humorn, som kan le hes dygden ech ej behölver ar ta hos synden och svaghesen). ÄUtt hjertligt leende är mera vårdt än dukater, såger hon en gang i Nina, och den som förstår att, zenom oskyldiga medel färdrifva ledsnaden, denna verldens starsta ned, gäspandet, det värsta slaget af pest, heller hen för en af menniskoslägtets största valzärare. I denna mening kan äfven bon göra anspråk på priset af en dylik välgörare; ty hennes framställningssätt rör sig alltid i den lychliga krets, der leendet lig-er bredvid rörelsen, men alldrig det elada ögat blir blindt af tarar. lbland sitta dessa tatar väl nagot I st, och än erater den ena än den andra sizuren, än hela samiljens tutti, än er ter Förf. ett solo, dock, tårarne, som komma så plötsligt, förgå åter lika hastigt. de äro quinnotarar, som ibland enuast tjena att fylla en lycka i stilen, de äro Aprilskurar. Hennes stil kan öfverhuivud bäst liknas vid detta vexlande aprilvåder: den hoppar leense cfver glädje och sorg, utan att dock blifva sin karakler otrogen. — Ochså till en riktigt erkännande af formen, skulle det vara nödvändiet att nosarannt analysera den ena eller andra af hvardagsteknin-arne, och att mahända stölla dem i bredd, med andra svenska alster af samma slag. Men vi hafva redan blifvit så vidlyftiga, att vi mäste sluta. blott den anmärkninzen tillata vi oss ännu, aft den kri som ej atnåjer sig med eti sarnimt och sjeliviskt afdömande, borde erkänna sin hliat. att orundliet studera företeelser som faxa ett så allmänt intresse af de ådlaste kretsar af nutidens samhälle i ansprak, som Fredrika liremer gjort det och att upplysa om orsakerna sll denna sareteelse. Så Linge allmänteten icke