— För all bryta henne? frågade jag. — Nej: för alt Ita henne våxa och blomma, om det är Guds vilja at jag skall dö. llon uttalade dessa ord med vekhet, och en tår, som föll från hennes ögon på läpparne, b henne att märka att hon hade gråtit; hen lyfte sin panna. skjöt undan sitt rika bruoch sade under bemödande att silva skan sken af lälisinne: — Ni min herre, samtycker ni? — vill ni gilva mia en af dessa lörnrosor. om da — men den andra tillhör mig, och sonmr berge båras af en och samma gren och begze. Sna min egen, som den ni valt, äro mis lika dyrbara, si mäste ni heligt tofva mig alt icke söra något, hvarken för att bevara eller skada den. — Nej! Nej! svarade hon, det finnes vissa saker, som man måste lemna it solens och kärickens magt; ifall deras strålar äro nog varma, den enas för alt genomtränga den täta shugga, hvilken är lägrad kring dessa knoppar, ifrån de träd, som beherrska dem, den andras för att smälta den is, hvarmed verldens mäktiga intrressen förmå omgilva ett hjerta, skall jag tacka Gud och hembära honom min dyrkan för den blomma han såtit födas och den lycka han förlänat mig — Suledes, inföll jag, har ni vid denna ros sästat förhoppningen om en lycklig kärlek. -— Liksom ni, svarade hon, ty ni äfven har dervid såstat en förhoppning — ja en forhopnning om en lycklig kärlek. kärleken är inte den enda passion, som är vidskepplig; den gi