gars välgö rande och änsda intryck: de slula ej i dissonancer, utan i glad klarket. Gestalterna lemna oss ej med sörtvislans handtryckning, utan wed vånlig helsninz och godhetssull min 2, Såsom jen familj med hvilken vi uthärdade lifvets stormar, hvilken serna såg oss och vi gerna den, från hvilken vi ej skiljas utan rörelse, men väl utan qval. Såsom, efter nordanvindens storm, i himmelen åter spoglar sis i de djuphlaa söarne, js hafva jemväl de Öron, som alänsle i tärar, åter sitt solsken, och det stormande bjertat böljar, men det böljar ej mer af smärta och lidande, utan af saliga känslor. — För att bekräfta det sagda, borde vi göra en analys af de åtskilliga teckningarne ur huardagslivet, och särskilut cenomegå Gvannarne, Henmet, Sträl och Frid, Presidentens döttrar, Nina och Familjen H.7; men då det också ännu åligger oss, alt betrakia formen och vi måste förutsätta de, i så många exemplar bearbetado äldre sekerna, såsom allmänt bekanta, så gifva vi här blott en kort analys af det nyaste alstret), Familien 1. Leipzig 1841. Brockhaus), Beata A at hvilken försaltarinnan troligen lanat manget drag af sitt eget inre hf, berättar familjens historia, i kwilken hon, såsom sä ilskapssruntinm her, lolde sint och slarpt iaktlasande. fverste .., en man af sasta grundsatser, sör hvilken ordhållighet gäller öfver allt, lefler i skötet af sin, af kärlek (ens band omslulna, familj, i det yttre utan smärta, i det inre underaråsd af striden mot en oren bi jelseEn slägling, Elisabeth, älskar den gifta mannen med otyg elad lidelse, och blandar, da han ej vill förstå henne, emedan Guds kraft är måhlizare i hans själ, än den orena lidelsen, arsenik i hans dryck. Gerninsen upptäckes och göres oskadlig, men klisabeth utstöfes ej. Öfversten bär fortfarande stormarne af den inre striden, utan alt någon själ erhåller kännedom derom. — Lyck san, som bor inom familien, fadrens slädje öfver sina döttrar och sin son, framträder i liflig skilarin2. ben ena dattern, Emilie, en bild af Öörwerdrifven räddhåga, sifter sig lychliat: troligen är insenstädes den rena junasruns rädsla för den, genom ett giftermål möjliga förändringen af lifvets lycka, mera intagande framställd, än i bmilies tusensaldigchimeriska betänkligheter, Den andra dottern, Julia, är förlofvad med en vacker narr, men från kapitel till kapitel, lär hon alltmer inse, att hon ej kan blifva lycklig med sin trolof. vade, Arvid, men att detta vore säkert, om hon kunde blilva maka at en af henne, 3 bör. ian beskraltad prest. ben ordhålligarsadren vill tvinga henne att hälla sitt löfte mot Arvid. sonen saltar en stark kärlek till en fremmande flicka, Herminia, men mäste fupplelva, att ickans penninggiriga föräldrar , vilja öfveriemna henne åt en rik medtäflare, om ösfverstens son, Carl, ej, inom en viss tid, utbetaar en betydlig summa till dem. cari ber sin ar, som har denna summa Hsvandes, att lemar honom den. Men fadren, som har hört midt om Herminia, afskir sonens bön, fast och urjordt. Di skyndar sonen efter den, till Skochoh bortförda, fickan, och öfversten stannar jemma, med den förebråclsen, aut hafva stört 37 l11 Sö LE sverge det äldsta. Red,