22 dle äro sorstandiga, i rättan tid, åter tillbaka på sråäda alminstone förvandlade och få öryngrade hier svarade jag henne, held omgilver både dessi tillbaka i den blygsamma och lyckliza kretsen och från den förvirring min oförmodade ankomst förorsakat henne, och jag deremot blef förvirrad! denna förvandling föryngrar hon deras hjerta Hon erkinner ongren, si:som dyu : nom anger och bittring låter hon : SlUE. Den som si har skärat öfvor sig och öfrer allt byad an gör, herrliza glans. (5. Nbud. itchnes poetiska ge slaller hunna tillhera hvarje nationalitet, da dec pero af tid eller ort, eller göra de det äfven till fälligtvis, sasom i Strid och Frid, så grunda d sig på en högre tani0, 5 om här, upplösningen a täflande ädla kraster i kärlek oc h. frid. lion förse de llästo 3 dem hon Toch nar-: ue: Ed kunna menniskorna ej varsela sin n andiva dun hrets, dock, på vissa punkter i menskliga samhä let, i familjelifvet, i den stilla kammaren, i sjulrummet, der verka Is älarnes dunstkretsar rilt oci visa sill väsense, (se Nina oc Hemmet). ham ille lil et är den punkt, hvarigenom Fredrika Bremer sorvärsvat sig sin obe roende och egendomliga ställ ning i det närvarandes litteratur i F allmänhet och den svenska i isy nnorhet. Om i romanerna al modern syftning, i Tyskland, England och Frankrike, de band, som ensamt omsluta Iyckan, blifvit all mer och mer slappade, näml. familjens, och alla örhallanden som utga mot detta lifvets skönaste, allimer undergaråida, om de jemsvål i det beslägtade norden, blefvo mera bisak; så har Fredrika komer sammanträngt hela kraften af sin böjliga och glada talang, för att ater visa samiljelifvet i detta välgörande ljus, och att omgilva det med den innerliga värma, som vi så länge ej sågo i Hd och skrift: Det huslisa lifvet, denna hem! frid, de gormaniska stammens skönaste arfvedel, är den hamn, hvarifrån lifvets farkost, i dessa hy: ardagsteckningar, utlöpa till ödets flod och stormar ; det är den hamn, dit den återvänder. Förf. förstår, sisom la, den svära konsten att intressera lisaren för femiljebandets sma. sorger och fröjder. lion icrer vänligt och leende in i ett intagande, cenom elidje lidande lika in tagande stilla lif ( Fillleben) Men med den enkla porgerligheter ännu mindre med kälkborgerligketen, sar här co målas, del ser man genast. De personer, man lär att känna, hafva en framtid, ett innelallsrikt lif framför sia. Detta lif utvecklar sig då älven öjel si i i raskt, och de sällsyntaste och egnaste skiften intinfia inom lamiljen, för att rena och förädla uess särskilda medlemmar. Emedan de meonniShor, som öfverraskas al si besynnerliga eden sramslålla sig i enkel och naturlig sanning, da de förut visa sia, utan den vanliga sjukdomen af romantiska ideer, si uthärda de, under loppet (af sitt lif, också litet roman och äfventyrkishet, utan alt derigenom råka utom gebilet af sannolikfiöten och läsarens deltagande. Det sår med I deras enhla naturliakhet sisom hos den kraftfulle med helsan: de kunna begge vaga alt utsvälva lilel. utan alt genast förstå ;ras, Och begge styra, om rätta vägen. Fr odrika hremers poctiska gestalter försona siv varaktigt och otvun et med verlden all delta stys ska ord är, äfven på SVena senänt antaget, såsom benämning för elv visst slag af målningar, men hvarfur ei också återge det på Åenskha? Rod. Den skall blomma! ulrop ade jag med vrede. Md deta håähiga tilltal af mig darrade hon och nedslog öaonen för den vredgade llick Jag kastade pa henne, men hon hemtade sig snart . ölsver hennes närvaro och den milda glädje, som LD is3 de sin i hennes ansigte. I — lalar ni näl soant?? återtog hon eldigi och Jeende; han väl denna buske blomma!! — Det är en fattig och eländig tärnrosbuske. huivad och rötter och de tva knoppar, som! en af dess sörtvinado grenar bära, lofva just icke alt blifva nigra sköna rosor: de hålla sig slutna i sina grona blomblad, liksom den frusne i sina vinterkläder. För mig ensamt kunna dessa rosor vara sköna — innebära lycka eller olycka. om ni älskar blommor, min nadiga, vill jag se er de vackraste jag eger; ni äger att befalla ölver min trädgård och mitt drifhus; men, emedan ödet upptäckt för er min stackars törnrosbuske, som jag trodde vara okänd af alla, så ber jag er, plocka ej af mina rosor. Må ora hvita händer ej rycka bort mina förhoppningar; lemna mig dessa blommor: jag är alundsjuk om dem — jag kan ej vara dem förutan. — Begge! utropade hon, under det hon betragtade mig med en bönfallande blick. — Om icke begge, åtminstone den ena jemte den qvist, som bär henne och gifver henne näring. — Nå väl: inföll hon, gif mig den andra. Ai