se, och dess anhängares anlal ökas derför oupphörligen, medan konservatismens. redan nu har langt färre uppriktiva och pålitliga kämpar, än det synes, och dess leder dagligen glesna, dels genom öfvergång till liberalismens, dels eenom döden, och dessa ersättas sanneligen ej al det uppväxande slägtet som helt och hållet uppammas vid liberala idäer. vill man än, som man redan försökt, sträfva att betaga de gamla idterna deras sträfva och frånstötande utseende genom all gifva dem en ny drägt, så mäste den, om den skall tilltala och behaga, låna form och färg af liberalismen, och således arbeta dylika försök denna blott i hönderna. En omständighet, som är ganska ledsam för konservatismen, bestar deruti, alt den statsförförfattning, den stöder sig på, visar sig så obestridligt bristfällis. att den derigenom hlifver ännu odrägligare: då liberalismen deremot losvar att ashjelpa dem, och således äfven har det mägtiga hoppet till sin allierade. Om också liberalismen, saväl som allt menshkligt, har sina fel, så ligza dessa langi borta, och kännas atminstone ännn ej af erfarenheten. De gamla ideernas osörmåga al skaffa sig öfverlägsenhet, ser man också temlisen tydligt, då man betraktar hur mycket man 2jort för att, senom tidningar och skrifter bekrälla dem hos solhet. hesinnom llarimansdorsss, Järtas, Svederii, m. fl. ej utan talang, författade brochurer, och huru litet eller intet de uträttat, emedan de af dem försvarade idcerna ej sympathiserade med nationens. Så älven med de lidningar, som hämpat och kämpa för det gamla; de hafva ej förmått verka något seromeripande:; utan blott, isynnerhet vid vissa tillfällen, sjenat dertill att bereda en motvigt ål liberalismen. Till en del hafva dessa tidningar, såväl som deras redaktörer, hvilka ochså merendels varit af ett ganska skräpligt slag, haft rätt ledsamma öden. Pesinnom t. e. Argus 1V och Granslaren, ynkliga i aminnelse; och Fäderneslandet, som dock redigerades af Crusenslolpes, numera så populära, lalang: men genom hvars missbruk i honServalismens tjenst, han ltrolign lagt grunden till alla sina senare motgångar och till det missroende, som ännu vidlåder hans person, oahladt alla de tjenster han sedan gjort liberalismen. Hiet kan oakladt en och annan mindre srenelisk. ja förtjenstfull artikel af någon insändare, ej förvärfva sig ringaste förtroende så länge exra-ordinarie Hofoch kurhus-predikanlen) Olsson — Ångelin — Angeldorff stär i spetsen derför, och Minerna är nästan blott att betrakta såsom puhlicismens Falstaff, om ej nåsot ännu sämre, då man betraktar dess och dess redab lors fsåregåender, som ej glömmas, om ochsi för en tid gömmas, likasom hans vördnadsfulla sots förhållanden till ett eller annat ministerhotell och en viss slollssltygsel. — — — Statstidningen är som hvita plistret och om må vovosiarna i landsorterna, som mer eller mindre öppet bjäbba efter de större i hufvudstaden, är ej ens värdt att tala: de uppstiga ch försvinna som såpbubblan. ) Det är verkligen en egen, symbolisk titel; ty haf och kur höra visserligen i mer än ett hänseende tillsammans; ofta nog torde ett hof också vara ett burhn-; att det behlöfrerkureras är åtminstone säkert: ty sjukt ser det ut, det han ej nehas. Dån nyskapade sammanslagna tjensten synes derför ganska tidsenlig.