ne ur sadeln, gjort Belgien och Norrige sjelfständiga, hasva alltjemt gatt vidare på sin stora missionsresa, gäsa mer eller mindre öppet älven i de enväldigaste stater, samt strälva all ulvidga sitt område, der de redan vunnit en ny eller haft en urminnes stödjepunht, sasom i England och Sverge. Visserligen har styrelsen, i alla tider, sökt qväfva dem äfven i dessa länder; men städse hafva de åter framträdt med förnyad kraft. Så försökte Carl XI alt qwsva dem hos oss; men redan vid Carl XI:s död utvecklade de sig starkare än någonsin, churu just ej åt den vackraste sida. och Gustaf HI kunde endast genom folkets medverkan, ernå silt dolda mål: enväldet, hvilket likväl, krossande honom sjelf, redan åter ramlade med Gustaf I Ådols. Huru föga dessa, de liberala idterne sedermera åstadkommit hos OSS, SÅ vägar dock ingen öppet neka deras välgörande inflytande, ehuru ett visst parti, lika blindt som falängt, försöker att motsätta sig deras oemotständliza sramskridande, en oemotslondlighet, som bäst bevisas derigenom, alt sjelfya styrelsen, understödd af nämde blinde ifrare för det bestaende, ända smeiningom, ehuru synbarligen mot sin vilja, på många hall, måste gifva elter för frihetens allsmäktiga anda. Visserligen hänga en del af vana vid det gamla, andra emedan de bero al styrelsen och sti eler falla med konservatismen; mänga hafva ej ens fattat de sannt frisinnade ideerna, och fråga, slöa för allt, ej efter hyem som segrar, blott de dagligen hafva sin krubba full, mer den langt ösvervägande mängden, hvartill äfven mången embelsman och andra som ännu iahltaga tystnadens språk, höra, lixas af frihetens holiga och rena värsläktar, som snart skola framlocka dess herrliga blommor och frukter, samt ultorka kaslskilnadens och allenastyrandets ponlinsha frisk. Ty då nu de liberala itcerna äro si rotlästade, och man betraktar deras väsende och öde i andra länder, så torde ej kunna förnekas, att framtiden tillhör dem. Vi äro öfverty ade, alt, om regeringen hindrande skulle träda i vägen sör omskapninzen af värt konstitutionella skick, för represenlalionsförändringen, som, i hvad fall som heldst, bör upphäfva stindsrepresentationen, såsom en orimlighet; för ökade kontroller på styrelsens organer 0. s. v. så skulle dessa ideer framträda med langt större kraft. Tack vare de sannt konstitutionella stöd vi ännu ega: tryckfriheen, sjellbeskatlningen m. m. dessa fästen och förradshus, der vi ännu kunna hemta säkra vapen mot enväldet och sjelfsvaldes, mot allenastyrandet och sångkammarradgilvarne; och äfven det uppväxande slägtet, framtidens stridsmän, tillhöra till storre delen liberalismens leder, em deras idcer och handlingar ceksåiännu visa någon omogenhet; men just derför stå de ocksY ännu blott i lederna ej i spetsen. Mansen frihetens general torde dock äfven en gång kunna framträda derutur, såsom ur franska republikens leder, endast man uppmärksamt bevakar dem, att de ej, sisom mången af dessa, så uppkasla sia till sjelfva srihetens beherrskade. Vänder man sis nu till en annan sida, sör ut se hvilka medel styrelsen med sitt gamla system, d. å. konservalismen har att bekämpa iberalismen, så visar det sig, att dessa melel, så vidt, vi förmå alt inse. bestå dels i sunla ideer, dels i reformer, dels i yttre tvang. Iyad nu de förra beträffar, si är det knappt annolikt att dessa som redan hafva mäst inymma liberalismen ett så stort område, hvilet redan de liberala tidningarnes afsällning i emförelse med de konservativas, tillräckligt beisar, skulle vara istånd alt, genom egen kraft, hrjaga den derifran. pe förmå knappt att hålla ig på den inskränkta plats de ännu genom anan, innehalva. — Liberalismen deremot har, lom sin verkliga, på nalurens cviga sorlgångsgar grundade styrka; jemväl nyhelens intresA2 U e f