Tiberalismen och) säonservatismen. I. Man börjar tala om urtima riksdag; vi tro ej derpå; ty vi tro, att vederbörande gerna, i det längsta, uppskjuta de obehagligheter, som, utan tvilvel, vid nästa riksdag, komma att möta dem, dels till följe af det som deras egna samvelen, i administrationsväg kan hafva att säga dem, såsom handlingar rakt stridande emot, eller forvridande Ständernes beslut, försummelser med afseende på utarbetningar och reformer, dem af Ständerne ålagda o. s. v., och hvarför efterräkninzar säkert ej komma att fela, dels senom de genomgripan e reformer i lagstiftningen, som da, säkert komma alt esa rum, och som visst ej blifva behagliga för konservalismens korysöer, och hvarföre representations-förändringen tvilvelsutan kommer att stå i spetsen; ty utan denna fasta grund för alla öfriga reformer, blifva dessa endast såsom korthus, bygda på sanden, och ramla för minsta llägt. Men, oaktadt vi, som sagdt är, ej tro på dylika lidiga riksdagsspädomar, af hvilkas sörverkligande vi ej heller kunna inse någon särdeles nytta, ehuru nyttigt det vore, om vi snart komme derhän, alt få lagtima riksdagar åtminstone hvart tredje, om ej hvartannat år, så han det dock ej skada att, i tid, närmare betrakta ofyanstiende begge partiers ställning i allmänhet och till hvarandra, för att derigenom göra de liberala uppmärksamme på den moderation de, till solje af deras ojäsaktiga öfvervigt, kunna och böra jakttaga, för att säkrare, än genom brostzänges ålgärder, hinna sitt mål, och de konservativa på hvad deras frid tillhörer, med afseende på vanmakten, af alla deras naturvidriga försök alt bibehålla de politiska förhallandena på deras närvarapde ståndpunkt, eller t. o. m. föra dem tillbaka: ty vägen går framåt, icke tillbakal För att gå till väga så mycket sikrare, hafva vi, vid vär framställning, följt en högst moderat artikel i ett utländskt blad, hvilke: jemväl visar hur man betraktar saken utomlands, och huru vilt de ideer äro utbredda, till hyilka vi bekänna oss. För alt riktigt uppfatta saken, bör man då inskränka sig att besvara den frågan, om regeringen, äfven i silt enskilda intresse, som dock alltid borde vara Ett med folkets, gör klokast i alt sluta sig till liberalismen eller till konservatismen? Och denna fråga besvaras bäst cenon undersökningen af de medel den har för alt bekämpa den förra. hetraklar man, för det första, de liberala ideerna, så finner man, att de ej äro inskränkta inom en viss tid eller ort, utan visa sig hafva en verldshistorisk betydelse. Likasom den europeiska verldens ulvecklina, efter den Westsaliska freden, medförde en syftning lill enhet af de så isolerade och, till en del, hvarandra motsatta krafter i staterna, samt srambragte ett absolut furstevälde, siledes medförer nu utvecklingen, under bibehallande af den nödvändiga enhelen, en kraflernas befrielse från det för härdt tillknutna bandet. Samfundets moraliska utveckling medsorer, alt det vill stå under lagar, hvilka ej uteslutande bero på en enskildis vodtycke, alt less medlemmar forenas till elt gemensamt lellagande i och intresse för dess angelägenbeter, genom en jemnare fördelning af rättigheter, samt att de enskilda erhålla all den frihet, som kan bestå med det hela sjelsmedveandets uppsthende, medlörer, all samhällets styrelse blir föremål för allmän eftertanka och lltid kommer att ligaa i tänkande mäns hänler. — De liberala idterna utgöra en ny utecklings-sas, dana en ny lidrymd i menskiehetens historia. De hafva likasom kristendonen och alla stora verldsideer utbredt sig från nskränkta kretsar till nationer, hafva sedan röspat sin kraft i blodiga strider, det amerianska och fransyska revolutionskriget, och hafa Segerrikt utgått derutur. De hafva afskudat Napoleons jarna.k ham oe 5