Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1842, sida 1

mäste vi vänta oss alt falla i händerna på vara vilda och gryuma bödlar; ty en las eller regel på inre sidan fanns ej en gång som ett svagt skyddsmedel för värt gömställe. Mattan hade blifvit borttagen , då det numera ej behöfdes den antydningen att kajutan kunde tjena till boningsplats för passagerare. Ilär och der genom springorna på golssluckan föll ljusskenet in till oss, och utbreddes öfver Margarethes hvita klädnad, hvilket hvarje ögonblick lät mig frukta att se oss upptäckta. Knappt vågade vi hviska till hvarandra ett ord till tröst och uppmuntran, ej djupt draga andan, ej utsträcka handen eller förändra plats för att få en beqvämare ställning. Vi hörde hur man tillfälligtvis och på ett ohyfsadt sätt talade om vårt mördande, och Capitainen gjorde en slags ursäkt, att omständigheterna icke förr tillåtit skaffa oss å sido, hvarigenom hans folk längre fatt blifva i sitt obeqväma läge under däcket.