Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1842, sida 2

fer att lLasva genomgått en förskräcklig förvilelse, hinner ban till det förra. Falska begrepp om verksamhet och inflytande, ett öfsermålt al rast, som brusar öfver alla lagar, måste naluriatvis komma i strid med samhällets förlällanlen: och med dessa enthusiastiska drömmar om storhet och verksamhet behöfde blott en bitternet mot den oidealiska verlden blanda sig, — så var den sätlsamme Don Quixotte färdig, som i i Röfvarhöfdingen Moor assky och älska, beundra och heklaga. För att nu en skådespelare skall kunna utföra dessa båda karakterer, fordras natnrligtvis i den yttre sramstållningeu, att Carl och Frans Moor aldrig äro tillsammans på scenen, och deila är dock fallet i den bearbetning af stycket, som, efter den nya för Manheimer-Theatern för bättrade originalupplagan? (1782), vanligen föl jes vid dess uppförande. Då denna äfven på var scen varit antagen, var det nu nödvåndigt. all den scen i sista aeten, der detta sammantröffande sier, blef utesluten, och situationerna här förändrade efter andra förbättrade upplazan, — den som vanligen läses i Schillers verk, enlial hvilken Frans stryper sig sjelf, och saledes e faller lefvande i Carls händer. — livad ater värdet af den ifrågavarande konstproduktionen i oc! för sig sjelf beträffar, så är den blott att betrakte sem ett interessant skådespelareprof, hvarmee dock stycket och konsten ej kunna vara särdeles ljenta, — ett prof, som emellertid, da det lyc kas, alltid. blir en triumf för artisten. Och Ih Dahlqvist har lyckats. I synnerhet var han son Carl utmärkt lycklig i sitt spel, majestätisk i sii hallning och sin blick: deremot var han, på nå era ställen, som Frans, ej sullkomliat lycklig sin dehlamation, hvarvid likvål ej bör lemna: onämndt, att han i alla afseenden mästerligt ut förde den svara nattscenen i femte akten. Ma kunde af riginingen af Hr D:s talent hafva vän tat, att han bättre skulle lyckas framställa det illsluge Frans än den i erunden ädle Carls ka rakter : och att på recetsen i Mandass hans spe i de båda rolerna utsoll helt annorlunda, kar kanske förklaras deraf, att han förut alltid haf Carls roll att utföra, och följaktligen var mer: hemmastadd i den. Publiken gjorde och Hr D full rättvisa för hans vackra bemödande, ocl tycktes ofta ansläs af hans imposanta uppträ dande som den stolte, vackre Carl, sedan hu nyss förut lemnat scenen som den pucklize, röd harige skåhnen Frans: Recettazaren framropade efter andra akten samt efter styckets slut. — Bland nyare arbeten inom var Litteratur gå jag först att anmäla ett, tillhörigt Kabimetts-Bi bliothehet, af en författarinna som redan föru försett nämde samling med flera produkter Kamrer Lassman, såsom gammal ungkarl oc äkta man. tecknad af Emilie Carlen: betta ar bete är någonting, som vål närmast tillhör eller afser att tillhöra den komiska genren så har en Rec öfver detta arbete anzifvit des plats innom. Litteraturen: och det är i sannin mycket träffande, då ämnet och dess behandlin lemnar läsaren i ovisshet om, till hvilken genr Forsatt. sjelf anser det höra. bet intryck ma erfar af dess genomläsande, är ingalunda tillfreds ställande, då det röjer så påtagliga tecken a vara ett bland dessa beställda habriks-arbeter som blott skrifvas derföre, att de skola skrifva: De här förekommande personerna äro visserlige sanna och trogna typer af atshilliga personage innom hvardasslifvet; men å andra sidan kan den anmärkning undertryckas, att de, betrakt. de sasom karakterer i en sortanonde handlin; äro illa hållna och ofullständigt utvecklade. Johan Georg Lönegron är en unz skald, so i dessa dagar presenterat sig för Publiken ind slörsta Delen af Unudomsförsök i skaldekonst qhvilha vittna om högst lychliga skalde-anla hvaraf, med en innerlig känsla och en oförtri ten haz för Poesie och konst, mycket är att hoj Jpas. De enda annirkninzar, jag skulle vil stillata miz, vore att han aldris fullt utfört a såmmen, han behandlat, och att manza bland här införda poemer nog troget paminna om äld skalders (feenörs, Nikanders) dikter öfver sa ämnen. — n pfiffig karls missöden, hkomi Roman af J. M. R.: 2:dra Delen är äfven sutkommen: och sorllar Förf. hör alt i sann troliga och equivoka stil, som i första hättet, I -Idare utveckla handlingens gang. Om ocksa de na ej så synnerlizen interesserar, sa läser m fromanen med nöje, i synnerhet som i den AAAAA A33. A Je aonella ann