Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1842, sida 2

innom sasans och sabelns gebit röra de sig med särdeles lycka. blommor och stjernor tala till dem, — act är dessa, som väl ofta i salongen röja nagon hantighet i sitt sätt, men inför konungen ock det sanna geniet aldrig äro förlägna i sin enkelhet; de första ej att beräkna och draga fördel, men de höra naturens och de andars röst, hvilka lifva dem, och i det de besinna sig bäst tjerran från verldens buller, höra de till de hekligas antal, hvilka se gräset växa och kunna tyda soslarnes Jat. Salde-sinnena blifva allt färre och firre, de försvinna bland det stora antalet af skalde-talenter och i skenet af skalde-andarna, men dessa senare älska dem och erkänna dem, och menniskan känner sig alltjemt dragen till dem, oaktadt de just minst bemöda sig om att vinna denna för sig. Deras phantasie och deras hjerta äro de källor, ur hvilka de hemta sin rikedom, och alla deras fel härleda sig ifrån deras stora vekhel, känslighet och brist på verldskännedom. De äro alltid misstrogna mot sig sjelfva, snart sarade, ofta skygga för sällskap, men städse sanna och naturliga. Att handla väl och ädelt och att vara poetisk, är för dem ett och detsamma, och utan att behöfva djupa kunskaper, utan bländande själsgafvor verka deras dikter genom ett visst jag vet ej hvad, och deras sånger öfverga lätt till folket. be äro äkla poeter, phantasien är den ande, som diklerar for dem, som öfverallt ledsagar och ofta ofverväldigar dem, så att de se menniskor och larhallanden genom den brokigaste dager, och vila utan alt märka lifvets tryckande börda, i rn