Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1842, sida 2

dystra förhållanden dock sortlefva i sina drömmar, medan de ater vid andra tillfällen känna sig inskränkla och förtryckta af alla. beras själ äger oåndlict mycken elasticitet, de hafva behof af att lida, en fullkomlig lycha vore i längden för dem ingen lycka. be äro mäktiga af en djup, innerlig kärlek, och kunna om sig sielfva säga: Jag toner sa som sogeln slår, Som bor på grenen, grön — Den sang, som ur hans strupe gär, År ju hans sängar-löon.? Om skalde sinnena derför försvinna, emedar salongens bifall och den personliga bekantska pen med skalden nu för tiden hastigast grundlägger ryktet, eller en mingd af skalde-talen ter har gjort salongspubliken till sin domare, medan förr folket mera dömde, obekymrad om skaldens personlighet? — hvem skall väl kunna afgöra detta. Skalde-sinnet är en murgrön, som söker hål lor och skugga, och vid alla arstider grönskar stilla och anspråkslös: och dess enkelhet gör. att hon kan ställa sig invid den mest strålan de blomma, invid det mäst bländande snille, utan att vid jemförelsen förlora något, ty hon har ej det stolt utmanande hos blot a ta lenten. Skalde-talenten har sällan en framstående egendomlighet; skalde-anden är vid den mäs omsattande objectivitet alltid en äkta, slorartae egendomlighet; skalde-sinnet är älven en egendomlighet, men alltid mera subjektiv är objektiv. Att urskilja dessa väsenden är ej allom gilvet, men det är önskligt, att de urskiljas. )