oss till Grekland, såge ni den ock uppföras i modern kostym: och om man af Goethes lugi skulle draza den slutsats, att man ber sranhän na konom sj i oci passion, si zjorde man honom orätt, hos s-dana själar är just sjalen ofverväxande. Jaz vet ej, om jag nagonstade last det, eller sjelf tänkt det, — men i mitt sinne hut det emellertid inträngt: En saänttl är den, som ser med slutna Ö-On och hör med täppta öron sadana andar äro ej barn af kulturen, utan aj Naturen, bildade och u bildade af den måählige tid, i hvilken de lef a och af sitt lits lycha och stormar. De äro s orsinta wenniskor, mäglig: af stora, djupa, fruktansvärda, men aldrig al sm atiza passioner, de älska umgänget med snillrika menniskor, men de äro ålven i ensam heten nog för sig sjelfva: och utan att hylla modet, eller tänka pa publiken, s risva de, hva andan ingitver dem. De äro stolta, i medvetan de af sin öf erlägsenhet, men dei som hos skal de-talenten lätt for utseende af formätenhet, bli hos dem en säkerhet, som aldris sårar andra nian inser förtroende. Emellan skalde-talenten och skalde-anden stål skalde-sinnet; hvilket, medan det ofta saras a shalde-talenten, böjer sig villigt lör skalde-an den, er lannande öch verdande dess storhet, uta: alt ifärneka sin egendomlighet, eller önska så; vara annat. Shalde-sinnets skrifter gå hand band med hans lefnadssätt, och sa som han vi sar sig i dem så är han ock. Utan alt skildra d. Vv. s. porträttera sig, — lemnar han duck vare sis i Sangen eller Romanen, sig sjelf, d. v s. det bästa, som han äger inom sig. be sle sta skalde sinnen sräfsar man i det lyrisasa oci