Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1842, sida 2

den ringaste ufdersåte för, till och med ett rålqörande furstligt godtycke — och om Kejsar Nicolaus I. blef hatad for denna Princip af Borgerliva Jenmlikheten, och utomdess med all makt, såsom Engsands uppenpare och Österrikes henige fende, var de Läiberales fäktiske försvarare , så blef han sikväl, efter slutet af Juli, desanmmes störste vederpart, — sedan deras segrande ideer ar konstitutionel frihet hota hans absolutism och just uti hans egenskap af Autokrat, vet den Enropeiska Aristokratien att reta houom till kamp mot det frank och fria (das frank und freie) Frankrike. — ben Fngelske Tjuren Der Englische Bull) har i en sådan strid afbrutit sina horn, och nu skall den kyske Vargen öfverlaga hans role. — Europas höga Noblesse vet, slugt nog, alt begagna och dressera sasorne af de Moscowiliske skogarne för sitt ändamål; och det smickrar den råa gästen (vargen) ej litet att ban skall förfäkta värdigheten af den gamla med Guds Nåde införda Konungamakten, mot Fursichådare och Adelsförnekare, med välbenag låter han sina skuldror omlindas af den m lätne purpurmanteln , prydd med alt det förgyllda giittret ur den bysantiniska qvarlåtenskapen, låter den soräne Tyske Kejsaren skänka sig de nötta, heliga romerska Riksbyxorne och han sätter Caroli Magni anlika sranhiska diamanimössa på sitt hufvuå. — Ack! Vargen har pålagit sig den gamia mormoderns garderobe, och sliter er i stycken stackars 4 Frihets-rodhättor )! — Ta a I Det tyckes mig, i det jag skrifver detta, att Warsch us blod sprutar ända hit på mitt papper och att jag hörer Berlinske Ofticerarnes och Diplomaternes fröjderop tränga ända hit. — Jubla de kanske tor bittida? Jag vet ej, men jag och vi alla äro så rädda för den ryska vargen, och jag fruktar alt äfven vi, stackars tyska Rödhällor, snart få känna mormors långa fingrar och stora gap. — bertill skola vi till på köpet hålla oss marchefärdige att fåkta mot Frankrike. — Store Gud! mot rankrike! — Nå ja! Hurra! det går mot Fransoserne, och Berlinarne påstå, att vi ännu alltid äro desamime GudKonungoch Fosterlands-räddare som är 1813, och en ny upplaga af Theodor Körners Lever und Sechwerdt skall utkomma, Fouquå vill ditskrifva några fler Krigssånger, Görres Rödhätta — Rothkäppchen. — Detta är en gammal Tysk solksaga, af i korthet ungefär följande innehåll: En liten flicka vid namn vRothkäppchers, gick hvarje morgon till sin ganna, i en stor, mörk skog boende mormor, tll hvilken hon då altid medförde någon läckerbit. — En natt hade en Varg inträngt i gummans rum och uppätit henne, samt påklädt sig hennes kläder och lagdt sig i hennes säng. — Rothkäppchen, som efter vanligheien kom andra morgonen, märkte ej genast denna förändring, men då hon en stund betraktat den förmenta gumman, sade hon? Men hvarföre har mormor så stora ögon och öron? — För att bättre kunna se och höra dig mitt barn. — Men hvarföre har mormor så långa armar och fingrar? — För att bättre kunna omlamna dig mitt barn, och derefter fick stackars liten Rothkäppchen spatsera samma väg sommormodern, i)