Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1842, sida 1

—— ——————777 I philosophien hade vi sålunda lyckligt slutat det stora kretsloppet, och det är naturligt alt vi nu öfverga till Politiken. — Komma vi här alt iaktaga samma method? — Skola vi begynna kursen med systemet af Comite du salut public, eller med systemet Ordre legal? dessa frågor genomdarra alla hjertan, och den som har något härt att förlora, och vore det ocksa endast det egna hufvudet, hviskar betänkligt: Kommer den Tyska revolutionen att blifva en torr eller en våtröd.—2 Åristokrater och Prester hota beständigt med sasorne ur terrorismens tidehvarf. — Liberala och IIumana deremot lofva oss de sköna scenerne af den stora veckan, och dess fredliga eltersest. — Båda bedraga de sig sjelfva, eller vilja de bedraga andra. — Ty, icke derföre att den Franska revolutionen på nittionde talet, var så blodig och fasansfull, förliden Juli deremot så mensklig och skonsam, låter den slutsats draga sig, alt en revolution i Tyskland äfven måste antaga den ena eller andra Caraeteren. — Endast när samma motiver äro för handen, låta de samme företeelser vänta sig. Men Caracteren af Franska revolutionen var i alla tider en följd af Folkets moraliska tillstånd, och i synnerhet af dess moraliska bildning. — Före utbrottet af första Fraxsska revolutionen fanns visserligen redan då en Civilisation, men likväl blott inom de högre stånden och här och der bland medelclassen; de lägste classerne voro i andig måtto vanvårdade och afhållne från ett ädelt uppåtsträfvande genom den mest trångnjertade Despotism. — Men, hvad åter beträffar politisk bildning, sa faltades denna cj allenast de lägre utan äfven de högre (lasserne. — Man kände di blott till småaktiga manövrer, mellan rivaliserande Corporationer. ömsesidigt försvagningssystem, routinens Traditioner, och tvetydiga sormelkonster, maitresseinflytande, och dylika Stalsmiserer. — Montesquiou hade uppwäckt ett i förhallande ringa antal snillen. — hå han altid utgick trån en historisk ståndpunkt, vann han blott fäga insiylande på massan af elt enthusiastiskt folk, hvilket är mest tillgängligt fer tankar, som ursprungligen och sriska flyta ur hjertat, såsom i Rousseaus skrifter. — Men då denna, Frankrikes llamlet, som genomskådar den vredgade vålnaden och de krönte giftblandarnes ondskefulla sinnen, Hofmännens krypande tomhet, Hosetiqueltens dumma och sadda lögn, och den Semensamma sorrutinelsen, samt smärtsamt utropade verlden har gått ur sina sogningar, ve mig! att jag åter skall hopsoga den: — då Jean Jacques Rousseau till hälften med låtsadt till hälften med verkligt förtviflans vansirttie, upphåide sin stora klagan och anklagelse. — då Voltaire Christendomens Lucian, genom sitt leende dödade det romerska prestbedrägcriet. och den derpå byggda gudomliga Despotismens rätt, — då Lafayette, tvenne verldars och tvenne arhundradens hjelte, återvände med frihetens argonauter från Amcrika och medförde Ideen till en fri Constitution, det gyllene skinnet, då Necker räknade, Sieyes definierade samt Mirabeau talade. och der Constituerado Församlingens åskor rullade öfver den foörvissnede Monarkien, och dess blomstrande deficit, och nya Ekonomiska och Statsrättstankar framljungade liht hastiga blixtrar: — Då måste Fransoserne först lära sig Frihetens stora vetenskap — Politiken, och de första grunderne blefvo dem dyra, och de kostade dem deras bästa blod. Men alt Fransoserne måste betala så dyra läropenningar, dertiil var denna svagsinnta, ljusskygga Despotism skuld, hvilken, sout sagdt är, hållit Folket i andlig omyndighet, som förhindrade hvarje Slatsvetenskaplig undervisning, som uppdrog Censuren åt Jesuiter ochj Obscuranter af Sorbonne, och på det löjligaste sätt, hade undertryckt den periodiska pressen, det mäktigaste befordringsmedel till Folksunderdisningen-— Man läse endast i Merciers Tableau de Paris, artikeln om Censuren före revolutionen. och man skall ej mera förundra sig öfver denna Fransosernes grofva politiska okunnighet. som sedermera hade till följd att de af de nya politiska Idcerne blefvo mera bländade än upplyste, mera upphettade än uppvärmde, att de trodde hvarje Pamphletist och Journalist på ordet, och att de