Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1842, sida 1

komme att uppföra sig, berodde väl mest derp hur man uppförde sig emot dem. Då det, om Grundlagsförändringen bifölles, likvål komme att bero på den privata lagstiftningan att fastståila vilkoren för judarnes emancipation, och man säledes i detta hänseende hade det fullkomligt i sin makt att gå till väga med all den försigtighet, statens väl erfo:drade, ville han — på grund af de utaf Theologiska fakulteteu för förslagets antagande anförde skål — votera för komittens förslagRättvisan fordrade att man icke längre skall behandla judarne som om de voro förbrytare och bannlyste, och straftade deras blotta beträdande af norsk jord med de högsta böter. Blom, trodde att, då man talat om 1813 års riksförsamlingens åsigt, han, såsom denna församlings enda här närvarande medlem, icke borde förbigå detta med tystnad. Han förklarade det tör ett lika så dristigt som obefogadt påstäende, att denna församling icke skulle hafva kändt eller sästat uppmärksamhet på de för judarne vid denna tid existerande lagbud. Hvad sjelfva saken vidkom hade judarne icke haft brist på försvarare, och han paminte sig ofta med glädje det lifliga föredrag, i hvilket Prosten Middelfart tolkade samma grundsattser som komi:teen nu. Riksförsamlingen hade emedljer id synnerligast utgatt från den synpunkt, att man icke sÖraråttade någon om man vidblef ett hundraårigt förbud, att det var betänkligt, såväl i allmänbet i Statens davarande ställning att upptaga ett folk, som icke erkände något fådernesland och ej visade något sträfvande att införlifva sig med och förena sina fördelar med ett lands, der det förvärfvade sitt bröd, som ock, i synnerhet under rikets då varande invecklade financiella ställniug, att inslåppa ett folk, hvars spekulation i allmänhet var rigtad på att draga fördel af sådana förhallanden. Det var väl icke heller omöjligt, att det hat, som på den tiden i Danmark egde rum emot judarne, också hade haft något inflytande fastån det ingalunda yttrades. H. Holmboe: Fördomarne mot judarne hade dels religiösa, dels politiska grunder. Hvad de religiösa vidkom, syntes de houom tillräckligt upplyste och vederlagde i utlåtandet. Det vore icke heller svårt att förklare huru dessa hade uppstått. De förskräckliga förföljelser som jndarne mast uthärua, hade uphräckt ifrande judars hat mot förföljarne och förledt dem att framställa lårosattser, som stodo i strid med moralen. Dessa. som hade försvunnit med förföljelsen, stodo nu qvar som skräckbilder; och derföre fördömde man emedlertid hela folket. I sårt land har man ingen egen erfarenhet derom men att fördomen äfren det hade rotfästat sig var naturligt. då judlandets lagar stämplat judiska nationen som en pest, hvilken mati mäste sky. Från dessa fördomar, som endast de upplyste hade kunnat skingra, hade äf en desse sjelfve icke varit så helt och hållet fria. Till; och. med i da hade han trott sig märka spår deraf i ett föredrag. Han uttalade håruti ein öfvertygelse. och han kände sig förvissad om, att detta icke skulle eller hunde upptagas såsom en förolämpning. Når embetsmäån, som förr uppehållit sig som studenter i Köpenhamn, bedömde judarne efter detta tillfälle, kunde denna dom svårligen vara fri från ensidighet, då de judar, hvilka de hade någon anledning att låra känna , väl för det mesta tillhört det sämsta slaget, schacker-ju-. darne. Den aflidne hedersmannen, Prosten Nils Hertzberg berättar äfven att han i sina yngre år på samma sätt misstagit sig i sitt omdöme om judarre. Man beskyller judarne att de ieke hafva någon håg för nyttiga företag. men man glömmer, att man på samma gång har nekat dem rättighet att sysselsätta sig som andra menuiskor. De visa en påträngdhet i karaktären säger man — ja schackerjuden kanhända, som vill blifva af med gamla saker. — De statsekonomiska betånkligheterne voro en följd af de utaf börskomittEerne afgifne förklaringarne. Dessa förekommo honom emedlertid så inskränkta, gvaga och hrarann motsägande, att ban icke ansåg ) j dem vårda någon vederläggning. De fruktade t. ex. för judarnes förderfliga inflytande på handeln, Men man fann också der, att det icke egentligen var med införsel-handeln judarne skulle sysselsätta sig, och på den yttra sitt förderfliga inflytande; icke heller var det på ufförselhandeln; och icke heller på frakthandeln — men på hvilken handel var det då? För att förkasta förklaringar, som innehålla sdådana motsägelzer. behöfver man just icke vara handelskunnig. Man fruktade kanhända judarnes skadliga inflytande bå silfverhandeln; — om det emedlertid var det som man var rådd för, att jndarne skalle stjäla silfver från silfvergrufvorna, då hade Norge redan tillräckligt med judar i Nummedal och Sandsvaer. — Här vore dessutom icke blott frågan om det gagneliga och ändamålsenliga. Det gafs tillfällen, då man, måste ställa förnuftet under trons lydno. Bibeln äfnjötr väl icke mycket stort anseende i vår tid, men likväl större ån Krämarens kas-abok. fe kristnas biI EG Me 2.. — oc 2