Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1842, sida 1

Em —— — kar och Hedningar kunna fritt färdas i riket, men Judar — en gang Guds utvalda folk — ärevördigt genom sin ålder och sina minnen, hvilka äfven äro våra, ärerördigt såsom moder till den heliga religion hvartill vi bekänna oss — skulle såsom ett besmittadt och vanhelgadt folk stå utanför, — och domen som således fälles är i betydelse och värdighet ställd vid sidan af värt konsututionella lifs vigtigaste garantier och står som ett grundlags-bud i den samling af reglor, hvilka för öfrigt utmärka sig lika mycket genom liberalitet, som genom erkännandet af menniskovärde, utan afseende till de vilkorliga och konventionella olikheter, hvilka eljest träda skiljande emellan menniskorna. Detta ansag talaren vara en skriande disharmoni, som icke nog snart kunde aflägsnas; det var en fläck på frihetens blanka sköld, en national vanära som kultur, humanitet och religion i lika grad ståmplar sasom sådan. Deräst grundlagen nu skulle nedskritvas, vore det väl intet tvifvel att det stadgande som nu föreslås att uttaga, icke skulle fivna en plats deri, men att den på sin tid fick en sadan plats det härledde sig af omstårdigheter, som den gången väl mäste verka mägtigt, hvarföre talaren ej heller ville kasta någon skugga på konstitutionens förste stiftare. Den som följer Judarnas historia sedan deras utspridande, skall fiana, att det ofta har visat sig emot detta folk tid efter annan en dunkel misstänksamhet, ett bittert hat, en mer eller mindre våldsam förföljelse, af skäl hvilka vål för samtiden haft deras fulla vigt, men som eftertiden skådat i deras hela obetydlighet. I dyr tid sökte man hos Judarna, nödens upphof; under smittsamma sjnkdomar beskyllde man dem för att hafva förgiftat brunnarne; religions fanatismen förföljde dem och förföljer dem stundom ännu; — Korteligen, i hvarje stor nöd vände sig blickarne, misstroende mot JudarnaMen det var eji moraliskt afscende allena, som de sålunda oförskyldt blifvit angripnasoch just i den tid då Norska grundlagen blet stiftad, var en sådan förföljelse period inträffad i det med Norge då förenade Danmark. Det var i en olycklig tid; penningvärdet hade sjunkit alldeles otroligt, fivanserna voro uttömde, eländet framstod i många former. I stället att söka källan dertill i de orsaker som man nu allmänt erkänner, var det en då allmän, äfven ibland många ibland de upplystare klasserna, herskande mening, att Judarna genom deras penningverksamhet, deras egennyttiga isolering och strätvande att rikta sig, hade till betydlig det vallat uselheten. En sådan allmännt utbredd mening, om hvilkens rigtighet få då tviflade, kunde icke annat än utöfva inflytelse på det vigtiga arbete, som grundlade Norrmännens frihet och sjelfständighet; men sedan man hunnit så längt, att man funnit och erkänner att detta varit en orättvisa, bör man icke längre betänka sig uppå, att godtgöra den. En det Norska folket vanhedrande och ett flämmadt folk kränkande lagstadgande bör icke omgärdas med grundlags helgd. Hvad tids omständigheter framkalladt bör ej för alltid gifvas saraktighet. De band som i detta afseende ligga på national-viljan böra lösas. Talaren ansåg derföre. att törhallandet borde återställas på samma punkt der det befann sig, förrän grundlagen blef utfärdad, och han röstade således för förslaget. Falsen: Man hade tillförlitliga bevis på, att de anseddaste män finna det med religion och politik öfverensstämmande, att judarna tillåtas inkomma i landet, att grundlagens anda icke utgör något hinder derför, likasom judiska läran efter gamla Testamentet icke heller innehåller något, som skulle kunna afhålla derifran. Emedlertid har man också upplysningar om, att Talmudisterne, till hvilka man torde kunna räkna större delen af de europeiska jndarne, bekänna lärosattser, hvilka icke någon Stats-Borgare kunde önska se antagne. t. ex. att lagen icke har någon förpligtande kraft i förhållandet emellan en jude och en kristen, att de ställa sig utom Staten, blott anse sig bundne vid den genom makten, och anse detta förhållande som ett straff. Om det, också blifvit upplyst, att sådana meningar endast hysas af den oupplysta delen af folket, och att judiska undervisningen nu är mera renad, och om man ock må anse dem såsom en föjjd af de grymma förföljelser som folket varit utsatt för, så existera de dock ännu. Det antages att judarnes förhoppningar hafva antagit en äd are form, och att de hade uppgifrit tron på en kommande jordisk Messias. Detta vore srart att veta, och det förekom talaren nästan otroligt enligt den kännedom, han hade om judarne. I allmänhet har juden icke någon håg för nyttiga företag och i karaktären djerfhet och påträngahet. med flera daliga drag. Å andra sidan var det icke sällsynt att hos dem finna lärdom, geni och utmärkta förnuftsgåfvor. liksom en till det otroliga gränsande, uppoffring för deras religion. Man fann således hos dem liksom hos andra folk utmärkt goda och dåliga egenskaper. Buru de hår I