Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1842, sida 1

Till Redakt. af Götheborgs sjette Handelsoch Sjöfarls Tidning! Anhålles om rum i Tit. Tidning för nedanstående svaromal: Lidköping d. 6 Sept. 1842. Redaktionen af Lidköpings Tidning är skyldig den vördade Allmänheten och sig sjelf, att svara på nägra tillmälen för irconsequens och ett oädelt nhandlingasätt, med hvilka en Insändare från denna stad i N:o 89 af Götheborgs Sjette Handelsoch Sjöfarts Tidning af d. 29 sistl. Aug. behagat traktera. NRaara dagar efter den här utom staden för I par veckor sedan inträffade ohyggliga mordgerning, hvars förtigaude föres Redakt. till last, inlemnades till Redakt. af Lidköpings Tidning en anonymt skrifven berättelse om förloppet derrid, jemte nagra reflexioner i följd deraf, med begäran att den i Tidningens nästa nummer skulle blifva införd och med hatelse, att i annat fall öfverlemna den till public tet på annat ställe; hvilket ock nu skeit i nämnde N:r af Götheborgs Tidning, alldenstund Redakt. g nom samma person, som ialemnade papperet, dets samma återsände. Ius. påstår nu, med all gevalt, att Redakt. af Lidköpings Tidniug, som förklarat sig Vhata mörker med allt, som under dess spira klr och älska Tryckfrihet och Publicitet, såsom medel för goda gerningars framhafvande till uppmuntran och efterföljd och onda till skam, varning och väckelse, genom sin vågran att publicera dess insända uppsatts handlat i rak strid mot de åsigter, som den föreburit vara sina — ocrhördt och oförsvarligt inconsequent samt beskyller Redakt. tillika, om ej med hestämda ord dock så påtagligt. att ingen kan undgå, att märka det, för oddla henekelsegrunder liärtill. Det ör håruppå ett svar tarfras. stedakt. af Lidköpings Tidning får altså förklara den värde Insänd. att inga andra uppsatser införas i dess Tidning, ån sådana, hvilkas författare äro Redakt. kände eller de der så ingå i Redakt:s åsigter, att den kan utgifva och stå för dem, såsom dess egna. Den insända upp-atsen var anonym, utan att namnsedel bifogades — detta första orsaken, att den icke intogs. Den andra: att den enligt ited:s tro, ej var fullt tillförlitlig och denna sin tro grundar Redakt. på följande. Uns. antyder och säger osörtäckt, att spel och förlust derpå varit anledningen till mordets beggende. Red. tror, att ingen menniska, (och mer än Menniska lärer väl ej Ins. vara, oaktadt all sin sjelfprisade consequens ?) alldenSsStund hon ej set mera, än det för ögonen är. kan upphäfva sig till domare öfrer bevekelsegrunden vare sig till hvilken gerning, som hellst. Enligt de upplysningar, som vid i Onsdags hållet Extra ting angående mordgerningen vunnos, hade; efter infordradt presthetyg, persona quarstionis altid synts dy ster och sxärmodig och, som ett vittne upplyste, varit det särdeles under sin sednaste vistelse häri staden. Dessutom vittnades, att han på sitt sista spel vunnå och den summa, som han förut här förlorat, var för öfrigt, enligt säker underrättelse, altför obetydlig, för att drifva honom till sitt olyckliga beslut, att sjelf ända sina dagar. Sålunda anser Redakt åunu, som den först ansåg, Insänd:s uppgift i dessa delar atillförlitlig. byggd blott på suppositionens lösa grundval. Ins. påstår ock, att han befriade sig från ett vanäradt lif. Redakt. vågar anklaga Ins. för icke blott otillförlitlighet utan rent af sanningslöshet härutinnan; men förmodligen menar Ins., att han befriade sig från lifvet genom en vandrande död, ty i den ort, der den bortgångne bodde och var skattskrifven. var och är allmänna omdömet, alt han var en god och stilla mennisba, hvarom mera visshet der på stället kan inhämtas, och några vanårande gerningar hafva hyarken der eller på andra ställen, som Redakt. känner, afhörts efter honom. Af llärad-rätten dömdes ock, att — icke veadavret. som Ins. behagar uttrycka sig. ty för sådana är ej rum på Christna Kyrkogåtrdat, utan — den olyckliges jordiska stofthydda skulle å I