Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1842, sida 1

framträda medlande, mellan det östliga och vestlisa Europa). Liggande utom den egentliga stridsplatsen, Tyskland, utom focus af de egentligen jäsande elementen, tjenar Skandinavien, såsom den yttersta appell för de stridande makterna. I de stora religionskrigen uppträdde först Danmark, ehuru utan framging, sedan Sverge, med seger, på detta sätt. Mer än en gång har Sverge stridt, än för Frankrikes, än för Englands sak, mot det nordliga och östliga Europa. I den senaste stora striden, ansågs Sverges medverkan för så vigtlig, att man, för att vinna den, utan betänkande, medgaf det den skandinaviska suprematien, som man hittils hade sökt att bestrida det. Men om denna roll tillkommer Skandinavien, så bör man konstituera det på ett sådant sått, att dess stämma blir oberoende och vigtig nog, för alt göra sig hörd, då den manar till fred, och ej reducera det till en blott tillvixt för en eller annan krigförande makt. Man bör undandraga det den förlamande inflytelse, som Danmarks assöndrade stillning måste hafva, man bör afsluta det till ett naturligt helt, innanför hvars gräns det känner sig hemma, och utanför hvilket det känner sig främmande, och dit det derför blott kan kallas af stora och mäktiga verldsimpulser. En sådan naturlig, skandinavisk gräns är kidern. Här låter den historiska forntiden tyska riket börja, nästan hit räcker den skandinaviska mundarten. Här har naturen dragit en trång gräns, der slutar en några och tjugo mils läng desile, ty , såsom en sådan mäste Schleswig betraktas med hänseende till en här, som ifrån Södern ville angripa det förenade Skandinavien. Den ifrån forntiden ärsda politiska tron, att det förenade Skandinavien vore istånd att göra sig till herre öfver Östersjön, har nu ej mer någon betydelse, sedan det mäktiga Ryssland har grundat en vigtig Örlogshamn viden gren af densamma, och håller en flotta, städse färdig att sticka i sjön, längt starkare än den, som det förenade Skandinavien vore i stand att utrusta och underhålla. Östersjöns farvatten, med sina tre breda sund, lata dessutom ej stänga sig, såsom det Svarta hafvet med sin enda ingång genom tvenne, efter hvarandra följande sund, isynnerhet nu, då ingfarten afhjelper svårigheter, som vind och ström kunna åstadkomma. Genom biträde af ångfartyg blifver det fyra mil breda, stora Bält ju nästan detsamma, som ett öppet sarvatten, och Öresund besatt på begge sidor, skall icke blifva bättre försvaradt än nu, då det blott är besatt på en sida Men förutsatt, att en spärrning af ingången till Östersjön vore möjlig, mot en, från Nordsjön kommande, sjömakt, så fråga vi: gifves det då en politisk kombination, hvaruti en sådan spärrning kunde få betydelse? Den låt uppenbart blott tänka sig antingen i eller mot Rysslands intresse, — antingen i den europeiska politikens tjenst mot en enskildt makt, som grep förstörande i det hela, eller emot denna allmänna vilja, till förmån för ett ensidigt intresse. Vore spärrningen riktad mot Ryssland, för att afsöndra detta I från en, utom Östersjön liggande, allierad, skulle Skandinavien derigenom ställa sig midt smellan en dubbel eld af öfverlägsna makter, och, genom att samla all sin styrka till Sundenas försvar, skulle det blotta kustlandet vid Östersjön, mot en nära liggande, långt öfvervägande landtmakt, Som ofelbart snart skulle låta Skandinavien känna vigten deraf. Vi fråga dessutom, i hvad afseende det vore:tänkbart, att Skandinavien skulle försöka alt spärra Östersjön mot en sjömakt, som i vänskaplig afsigt sökte komma till Ryssland? Den enda förbindelse, som, i detta ögonblick, kunde medföra en sådan tilldragelse, vore en förbindelse af Frankrike eller Nordamerika med Ryssland, och en deraf sig härledande förening af en sjömakt i Östersjön, riktad mot England. Den i Östersjön inträngande makten, kom då, antingen förföljd af sin motståndare, för att söka tillslygt i de ryska hamnarna, eller för att, senare, från Frågan är blott. att rätt först3 danna kallaloa