Article Image
Östersjön göra ett utlaM, med förenad makt, mot England. I förra fallet skulle ju den besynnerligaste förblindelse leda Skandinaviens politik, om den lade den för Englands öfvermakt flyktande flottan, något hinder i vägen. Dess fullkomliga förstöring vore ju ett förökande af Englands öfvermakt, som visserligen ej, till den grad, kunde ligga Skandinavien om hjersat, att det derför skulle vilja ådraga sig den mäktiga landgrannens välförtjenta ovilja. Den senare händelsen är ju nästan otänkbar; ty Östersjön är ganska illa belägen, för alt derifrån rikta ett anfall mot England. Vore afsigten blott att draga den ryska krigsmakten till sig, då hade den säkert gått emot sin allierade utanför Östersjön. Hvarje Skandinaviens inblandning skulle, utan minsta fördel, blotiställa det för en ogonskenlig och öfverhängande fara. Vore afsigten att samla, ordna och ändtligen utrusta den förenade makten i Östersjön, så handlade ju Skandinavien längt försigtigare derigenom, att, om det antoge ett sådant företagande, såsom stridande mot sin politik, dölja sin ovilja, tills Englands sjömakt läte se sig i de skandinaviska farvaltnen, för alt, i förening med denna, motsätta sig de förenades afsigter. Ty endast på detla sätt vore det säkert, att ej ensamt få bära bördan af ett förväget motstånd. En spärrning af Östersjön till förmån för Ryssland mot England, kan nästan blott tänkas såsom företaget i någotstort europeiskt intresse, ty Skandinavien, bebodt af ett sjohandlande folk, producent för den Engelska marknaden, satte härigenom sina största förmåner på spel. Den första följden af ett sådant steg, skulle vara en ofantlig förlust, och fortsättningen af de deraf följande tiendlligheter, skulle medföra ett upphörande af alla välståndskällor. De ryskt-skandinaviska gemensamma intressena äro dessutom ganska få, och hvarje försök att i förening göra dem gällande skulle naturligtvis väcka de nordtyska staternas asund, hvilka städse skulle kunna hota de skandinaviska staternas sydliga gräns, och litt kunde föranleda borttagandet af några af de rikaste länderna. Voro det ett europeiskt intresse, som skandinavien vore kalladt att tjena, och för hvilket det vore färdigt att uppoffra så stora förmåner, så vore det ju bra, att det ägde styrka och förmåga att med kraft verka för det helas väl. Vi hoppas att dessa antydningar af de politiska möjligheter, som skapelsen af en skandinavisk makt kunde medföra, äro tillräckliga, för att rubba den gamla fördomen om det skandinavisk — ostersjöiska spärrningsväsendet; i alla fall tro vi oss hafva bevisat att hvarje försök deriill blottställer för en stor fara, utan att medföra utsigt till någon särdeles fördel. Om en handelsspärrning i fredsstid kan ju, i vår tid, ej mera vara fråga; den enda tänkbara spärrning, en tullspärrning i Sundet, har man redan orimligtvis medgifvit den danska delen af Skandinavien; men snart ; torde den bära den största bördan deraf, ty snart ) skola de tyska inländska förbindelserna förminska genomsartens vigt för Östersjöns sydliga kuster, och det är så långt ifrån att en skandinavisk union skulle gifva Sundska tullen större krast, att det tvertom väl kunde hända, att dess väsendtliga modifikation blesve priset hvarmed Danmark betalte sitt tillskott till den nya federationen. — Vi hafva ofvan betraktat de skandinaviska trillingrikenas politiska inflytande, med hänseende till Ryssland och England, emedan det isynnerhet är från denna synpunkt, som många hafva stämplat våra önskningar, såsom oupphinneliga; men älven för de öfriga staterna, har ett, genom Danmarks lilltråde, styrkt Skandinavien en stor vigt. Det för hela det europeiska råttstillständet sarliga i Danmarks afsöndrade och svaga tillstånd, behöfva vi ej utveckla för Tyskland, då det just är de tyska politiei, som isynnerhet klaga deröfver och begära Danmarks indragande i det syska förbundet, för att bindra det att falla i siende-hand. Betrakta vi förhållandena något närmare, så tro vi, att man snart bör inse att Tysklands säkerhet vinner langt mer, derizenom att Danmark förenas med Skandinavien. Förenas Danmark med Tyskland, i stället för med Sverge och Norge, så upphör all förbindelse med den Skandinaviska halfön, och Tyskland förlorar sitt inflytande på densamma. Tyskland öfvertager, i denna händelse de gamla rivaliteterna, hvilka blott kunna försonas genom en förening, emedan de isynnerhet hafva uppstått genom ett sträfvande derefter. I stället för att finna ett stöd och en förbundsbroder i den nordiska makten finnar den en motståndare, som ser sin säkerhet blottställd. För svaga att bestå oberoende af främmande makt, fruktande grannen mer än den fjermare makten, dragna af många skilda intressen, komma Sverge och Norge uteslutande under engelskt inflytande, och vänta af detta Danmark, såsom pris för sin tillgifvenhet. I Danmark tillfredsställes det materiella intresset alldeles inte genom föreningen med Tyskland), man skall anse den politiska säkerbeten allt för dyrt köpt, och det ständiga missnöjet skall hilabhölla förhbarnnningarna i Cvarna T cftällat får 1 I I I 1 I I 1

7 september 1842, sida 2

Thumbnail