Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1842, sida 1

Enär svarandernas råäslag i förevarande fall icke innefattar tillstyrkande af någon åtgärd till rubbning i den Rikets Ständer uti 72 S. Reg.-formen törbehEllna rätt, att hafva deras Bank under egen garanti och vard, så att den ostörd må förvaltas at deras follmäktige, efter de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan äro gjorde eller vidare af Rikets Ständer kunna göras, varder Just. Ombudsmannens härutinnan förda embetstalan ogillad. I följd af denna grundsatts, skulle Konungen äga rält, att blott han fann någon föredragande, som icke finner det olagligt, bjuda och besalla öfver Rikets Ständers Bank, huru Honom bäst syntes, blott han later den ostördt förvaltas af de valde Fullmäktige, emot det, att desse göra hvad dem af Regeringen anbefalles. I konsequent slutledning deraf hade Gustaf IV Adolph rätt, då han är 4809 uppsände dåvarande Stats-Sekreteraren Rosenblad och befallde Bankostyrelsen att utlemna penningar till Regeringen, och den makt som denne då afsatte Konung trodde sig äga, men som likväl icke endast Bankostyrelsen utan hela landet bestred honom, var då alldeles ej något annat än hvad Konung Carl XIV, nu skulle ägt, då Hr Skogman fann sig kunna Kontrasignera. I frågan om vägran till enskild man, att-anlägga Theater i Hufvudstaden, under åberopade af kongl. Theaterns uteslutande rättighet dertill, har Riksrätten stadnat i söljande domslut; Då ansrarighetslagen som i 3 S. bestämmer ansvar för Stats-Råds-ledamot eller 1ådgifrare i kommandomål. hvilken kunde hafva tillstyrkt Konuneen att vidtaga sådant steg, det der vore emot Regerings-Formens föreskrift uti 60 3. stridande till förhöjande af den bevillning Rikets Ständer sig åtagit, eller af sådana artiklar, hvilka i densamma till bevillning räknas. deremot hvarken uti denna eller nagon af dess öfrige paragrafer utsatte påföljd för rådslag. som skulle innefatta åsidosättande af det i samma 60 S. befintliga stadgande, att monopolier ej må till vinning tör kronan eller enskilde fastställas: så och enär, på sätt här ofvan uti 1, 2. och 3 punkterne förklaradt är, att påstående om grundlags-öfverträdelse ej kar komma under RiksRätts bedömande i annan händelse, än der ansvarighetslagen lemnar hänvisning till påföljd, om sådan öfverträdelse skulle hafva ägt rum, varder åtalet i denna del af Riks-Rätten icke till vidare pröfning upptaget. Ater denna vidunderliga satts, att ingen ansvarspåföljd skulle i våra lagar finnas för förbrytelser af Konungens rådgifvare, emot Rikets grundlagar, då den ej finnes specielt utstakad i kontra revolutionens produkt, Ansvarighetslagen af d. 40 Feb. 1810. Hela grundlagen är således bott en from tanka, som visar hvad folkets Ombud, Rikets Ständer år 4809 önskade, men som icke innefattar den ringaste verkan, icke förbinder till den ringaste efterföljd, derest icke Konungen, allena, vill det; och den gäller blott mot folket och dess ombud, icke mot godtycket och våldet. Förgäfves inbillade man sig således, att monopolie systemet år 4809 hade i Sverige fått döden, genom 60 3 Regeringsformen. Förgäfves trodde man, att det numera var omöjligt, att denna arbetet och industrien uppfrätande hydra, hade fått alla sina hufvuden afhuggna. Hon är äter färdig, att uppresa sig; och RiksRatten har genom sitt domslut visat, att det väl står i vår grundlag, att Konungen icke får till vinning för sig och Kronan eller enskilde personer och Korporationer några monopolier fastställa, men att den minister som kontrasignerar en sådan fastställelse icke är underkastad ansvar. Genom hela denna lagföreskrift är således ingen säkerhet vunnen för vår industri, vårt arbete. Den som vill, kan försöka få ett monopolium och det beror på Konungens vilja och hans val att få sig en kontrasignent, som icke tinner det olagligt, om detta monopolium skall bisallas. Afven i detta alseende är då det samma envälde, som utöfvades före år 1809 och som man tredde genom en revolution, en tbronförändring och en ny grundlag vara för alltid landtförvisadt, åter på vägen att införas och stadgas.