Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1842, sida 1

2 ——4cdii — I i I . : ( tjenstemännens underhåll. om ni beredvilligt verkställer detta uppärag, tillade han nådigt, si kan ni vara förvissad om kejsarens högsta gunst och största nädebevisningar. På deita Hans Excellens Gresve Bogdelams tal Svarade jag: Jag är Kejsaren på det högsta förbuden för all hans godhet emot mig, men miste med detsamma bestämdt förklara, det jag alldrig låter bruka mig såsom melel till en förstörande åtgård, genom hvilken jag lika mycket skulle skala kejsaren som hans folk. Tryckfriheten är på en gang den dyrbaraste ädelstenen i Kejsarens krona och folkets heligaste palladium. Genom den kan kejsaren för silt folk bekantgöra alla de ädla företag och beslut, hvilka han gjort och tänker att göra: genom den kan han hålla sina embetsmän vakna, om de hafva lust att sofva: genom den kan han sprida sann upplysning ialla ämnen bland silt folk samt befordra dess välstånd och vinna dess kärlek. Ett sådant stöd för min makt, en sålan grondpelare för min thron ville jag icke för allt i verlden se förstörd, om jag vore kejsare. Men, min bäste vän! sade Excellensen, besinna då de grusliga missbruk, som göras af tryckfriheten. Tryckfrihetens missbruk hämmas bäst genom trycasrihetens rätta bruk och ej genom dess förstörande, insoll jag. Om kejsaren förstår sin konst väl, så kan och bör han till sin tjenst och sitt försvar commendera en hel armee af skickliga pennfäktare. Tyvärr ! sade excellensen eger Kejsaren ganska fi sådana försvarare. be skickligaste skribenterne säkta i oppositionens leder. vål hafva vi med biträde af vår utmärkte Erkebiskop etablerat en förswrsanslalt, ett slags kupa för gaddbeväpnade bin, hvilka vi ditlocka med titlars prunkande lulpaner och embetens tresliga smörblomster; men hittills har detta företag foga gagnat, emedan oppositionens väldiga getingar nära nog tillintetgjort vär bicoloni. Förmodligen, inföll jag, har då Kejsaren eller hans rädaifsare låtit styra sig af passionen och icke af hlokhelen vid åtskilliga embetens bortgifvande eller vid beloningars utdelande. Mihända, svarande Ewellencen. Man har ansett sig böra ifrån embelen och belöningar ultesluta alla dem, hyilka man vetat eller förmodat vara fiender till kejsaren och hans vänner. Mon har man ej, sade jaz, derigenom också ulestängt den sanna skickligheten från en välförljent lön, berösvat sig sjelf duglige embetsmän och försvarare, samt ådragit sig en mängd ofärsonliga fiender? Och hvilka äro dessa kejsarens vånner? Forstas under detta namn endast nicra fsi af den högre Adeln, som dela Kejsarens välde, bord, njutningar och inkomster? Naturligtvis, svarade Excellensen. bå må eders Excellens ej förundra sig, om ställningen i landet är beränhlig. Kejsarens bäste vän bör ingen annan vara, än folket: och ådeln, om någon sådan nödvändigt mäste finnas, bör vara gräddan af folket, bör vara stalskroppens förnämsta hjertkammare, der sann upplys-— ning och upphöjda grundsatser hafva sin stadiga bostad. Sådan sade excellensen, skulle adeln vara om den vore i besittning af sina urgamla rättigheter och ensam finge representera nationen. Nu deremot är representationsrättigheten delad mellan oss och 5:ne andra folkklasser. Den splittring, den strid emellan skiljda intressen, som derigenom uppstalt, paralyserar det helas kraft. Denna olägenhet fördrage vi likväl hellre, än en representationsförändring, som till äfventyrs skulle beröfva oss vära enda återstående privilegier. I Europa, inföll jag, finnes en mängd varierande representationssätt. På somliga ställen står folkrepresentationer på två, på andra på fyra, i allmänhet på dåliga fötter. Åf alla representationssäll synes mig det fyrfotade vara det mest krealurliga. På nägra ställen har man insett, att representationen, för att vara ett troget uttryck af folkets vilja och tänkesätt, bör vara sammansatt