Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1842, sida 1

RR 2 244447444(0(74(0(74(. — — —t— — Utdrag ur Gulirer den yngres dagbok under en resa i Lilliput. (fortsättning från N:o 66). Alt omtala milt emottagande vid kejsarens hof, de sestiviteter och lustläger, som anställdes, för att roa mig, samt de arrangementer, som viltogos till mitt anständiga härbergerande och underhallande, vore att trötta läsaren alltför mycket, emedan jag då skulle hafva föga annat att berätta, än hvad min salig Farfars far i sin resbeskrifning redan omständeligen anfört. Jag vill derföre endast söka underhålla mina gunstbenägna läsare med anförandet af de samtal, hvilka jag hade med några Kejsaredömets Magnater och utmärkte män, som hvar efter annan, ianledning af den synnerliga gunst, hvarmed Kejsaren tyctes omfatta mig, gjorde mig äran af ett besök. Dessa samtal skulle jag tro vara både nöjsamma och lärorika, emedan de gifva en sann och trogen skildring af tillståndet i Kejsardömet Lilliput. Den, som först besökte mig, var Kejsarens störste gunstling och söljaktligen kejsaredömets mäktigaste man, Chefen för Kejsarens Ilosstat etc. etc. ctc. Hans Excellens Grefve Bogdelam. Hans Excellens var en smal, mager gestalt, som tycktes hasva lefvat hvad man kallar fort. De många utländska ordnar, sem betäckte hans bröst och hvilka jag upptäckte med tillhjelp af mina goda glasögon, vittnade om hans minga till Kejsaredömets nytta och heder verkställda lyckönskningsbeskickningar till främmande Potentater. Sedan de ösliga helsningsceremonierna voro förbi och alla vittnen blifvit aslägsnade, yurade lans Excellens med en förtrolis och nådig ton, alt Kejsaren och hans vänner af min ankomst vägztade begynnelsen af lyckligare tider för Lilliput. Man kan icke neka, tillade han, att, oaktadt Kejsarens och hans vänners nitiska bemödanden att befrämja rikets bästa, likväl otack har blifvit deras lön, derigenom alt en ny, förr okänd makt, en stat istaten, uppträdt i rak opposition mot kejsarens och den ädlare solkklassens välmenande alsigter. Denna makt, fortfor han, är tidningspressen. Fräcka, djersva demagoger hafva i tidningarne påstått och framställt kejsarväldets beroende af folket och adelsrättigheternas obenörighet, samt klandrat slandsrepresentationens sammansättning, sinancernas förvaltning och embetsmänners utnämning mer med afseende på deras tillgifvenhet för Kejsaren, än på skicklighet och förtjenster. Följden har varit den, att ett allmänt missnöje uppstått i landet, och att oupphörliga klagomål höras öfver regeringens företag och beslut. Förr, då ingen tryckfrihet och inga Tidningar funnos, lefde folket i en lycklig okunnighet, och statens förvaltare fingo ostörde njuta sina urgamla och heliga rättiaheter och företräden. Kejsaren och hans vänner äro uttröttade af de alldrig tystnande klandren, och man vill ju förr desto helldre befria sig från det besvärliga tidningsskriket. Genom er verksamhet kan detta bäst ernås. Kejsaren önskar, att ni med er jettekraft förstör alla tryckpressar i Mildendo. Med sina tillgisna troppars tillhjelp tror han sig sedan med lätthet knuna förstöra alla fördersliga tidningspressar i landsorten. — På sådant sätt skall den sordna lyckliga tiden ålerkomma, Kejsaren oklandrad få utföra sina välmenande afsigter, Adeln få behålla sina för statens väl så gagneliga privilegier, representationen förblifva oförändrad, allt klander rörande tjenstemäns tillsättande upphöra, och folket icke behöfva vidare bekymra sig om statens yttre och inre tiilstånd, än att bevilja och tillstäppa de medel, som erfordras till Kejsarens, hofvets, armöens och